När Kerstin Hessius, vd på tredje AP-fonden, häromveckan krävde ett slutdatum för nedstängningen av Sverige blev det en diskussion om hur mycket ett liv är värt. Det är en lika krass som omöjlig diskussion, ingen vill värdera ett liv i kronor eller säga hur många som ska offras för att hålla samhället igång. Ändå görs den typen av värderingar hela tiden. Inte minst har vi sett de fem senaste årens diskussion om ifall vi ska ta emot dem som flyr krig, terror, bomber, fattigdom och död bli en diskussion om vad det kostar.

Diskussionen efter Hessius utspel gick snart över till vems liv som är viktigast. Spar vi verkligen liv när vi gör kortsiktiga åtgärder som räddar liv nu, men som riskerar ta livet av folk senare? Kommer fler räddas nu än de som kommer dö på grund av den lågkonjunktur som dagens åtgärder innebär? Hur ska vi värdera alla som kommer dö för att de inte pallar att bli av med jobbet eller att dess livsverk går i kras? Som kommer dö av fattigdomsrelaterade sjukdomar eller depression?

Det är förstås en relevant diskussion, om än lika omöjlig som den om priset på ett liv. För väldigt få vill leva i ett samhälle där vi ställer liv mot liv och aktivt väljer bort vissa av dom. I den diskussionen glöms också de liv som sparas av att miljöbelastningen och klimatkrisen lindras när ekonomierna blir mindre. Vi stänger ner samhället och till och med avskaffar demokratin för att rädda de liv som finns här och nu. Men för att rädda kommande generationer och boende i mer klimatkrisutsatta områden är vi inte beredda att göra samma sak. Det är ett hyckleri som vi väljer att leva med för att det är lättast, inte för att det är rationellt,  solidariskt eller på djupet går att försvara.

En minst lika brännande och aktuell fråga är vad demokratin är värd. Genom århundraden har folk offrat sina liv för att andra ska få leva i demokrati, öppna samhällen och frihet, med mänskliga rättigheter. Grundläggande, ofta grundlagsskyddade, rättigheter som nu dras in i land efter land med en rasande fart. Det som har byggts upp under århundraden raseras på några veckor. I bästa fall tillfälligt, men det är knappast något vi kan och bör ta för givet. Få som skaffat sig mer makt och kontroll är beredda att släppa den frivilligt och de kommer alltid hitta goda skäl för att behålla den. Det kommer alltid finnas risker, kriser och hot som går att motivera fortsatta auktoritära lösningar med.

Det vi ser nu i Europa, men även i många länder utanför, är hur länder går från att vara demokratier till något som liknar polisstater. Det handlar inte bara om stängda gränser, generella husarrester och extremt hårda rörelsebegränsningar, inskränkningar i mötesfriheten och andra åtgärder som möjligen har direkt koppling till smittbegränsning (även om effekten ibland kan ifrågasättas) utan åtgärder som går långt utanför det.

Ungern har helt avskaffat demokratin och Orbán har fått obegränsad makt på obegränsad tid. Militären håller på att ta kontroll över 140 ”särskilt viktiga” företag. Den som bryter mot karantän riskerar åtta års fängelse. Och precis som i Ryssland och Polen riskerar de som sprider ”falska nyheter” om regeringen upp till fem års fängelse.

Även i Polen har undantagstillstånd utlysts, demokratin avskaffats och parlamentet satts på undantag. Norge var också på väg att helt avskaffa demokratin och ge Solbergs regering oinskränkt makt. Men i sista stund begränsades det till att den grundläggande maktdelningsprincipen där parlamentet skapar lagar, regeringen verkställer och domstolarna dömer ”bara” skulle undantas på 62 områden. 62 lagar beslutar nu regeringen och inte den folkvalda riksdagen om.

I elva länder kompletteras den övervakning som drönare och utkommenderad militär står för med massövervakning av folks mobiltelefoner.

Inte bara gränser stängs utan länder delas upp i zoner. I bland annat Finland, ytterligare ett land med undantagstillstånd, har militära vägspärrar satts upp för att upprätthålla dessa inre gränser. I Norge kan du få 15 000 norska kronor i böter om du övernattar utanför hemkommunen.

I Frankrike passade Macron på att i samband med coronabeslut gå runt parlamentet och införa en hårt kritiserad pensionsreform. Samtidigt kostar det nu över 16 000 svenska kronor om du straffas en andra gång för brott mot någon av de stenhårda coronalagarna.

I Belgien, där det kostar upp till 500 euro för den som bryter mot coronalagarna, har personer bötfällts för saker som att äta en croissant i parken och att inte hålla avståndet på 1,5 meter till sin partner utomhus. I Italian bötfälldes 48 personer för att varit på en begravning.

Sverige sticker här ut på ett föredömligt sätt, och det ska vi vara djupt tacksamma för. Sveriges agerande kan inte bara rädda oss här från den auktoritära utveckling som går som ett nytt spöke runt Europa och världen. Sveriges agerande kan vara undantaget som visar fler länder att demokratin kan och måste försvaras även i hårda tider, även i kriser när den sätts som på hårdast på prov.

Men inte heller här är vi helt befriade från de auktoritära tendenserna. Flaggor på ministrarnas kavajer och SVT:s upplåtande av sändningstid åt statsministern för tal till nationen är symbolhandlingar som det i dessa tider är viktigare än någonsin att avstå från. Än allvarligare är inreseförbudet för icke EES-medborgare och att förbudet mot sammankomster för mer än 50 personer inte har något slutdatum. Men farligast är ändå opinionen, med Sveriges ”liberala” största morgontidning i spetsen, som skriker på hårdare tag. Som vill se hårdare inskränkningar i grundlagsskyddade aktiviteter än vi redan har.

Vi har ett exceptionellt läge, med ett exceptionellt hot. I det läget krävs exceptionella åtgärder och i viss mån behöver vi alla stå ut med begränsningar som vi annars inte skulle acceptera. Men vi ska också vara högst observanta på dem och bara acceptera åtgärder som har en avgörande betydelse för smittspridning och som det finns en tydlig bortre gräns för. Vi ska inte acceptera några undantag utan tidsbegränsning, undantag som regering och makthavare bara kan låta pågå. Vi ska inte acceptera några inskränkningar eller avsteg från demokratin och det öppna samhället som inte har direkt och avgörande effekt på smittspridningen. Vi behöver vara ännu mer vaksamma mot nationalistiska och totalitära tendenser än vanligt.

Och inte minst, vi behöver vara beredda att göra allt för att rulla tillbaka demokratin igen så snabbt det bara går när allt detta är över. Fram tills dess är det bästa vi kan göra att bidra till att smittan inte sprids och på det sättet minska behovet och acceptansen av auktoritära och antidemokratiska lösningar.

I Europa liksom i stora del av världen pågår just nu ett gigantiskt experiment, ett experiment där folk stängs in i sina lägenheter, ett experiment där demokratin och grundläggande rättigheter sätts ur spel. Det är ett experiment som ingen vet var det kommer sluta, men vi vet att om det går illa så kan det bli riktigt, riktigt illa. Inte bara för oss utan i värsta fall för generationer.

För att travestera Löfvens tal: Det kommer några få, avgörande stunder i livet då då det är än viktigare att stå upp för demokratin än annars, inte bara för din egen skull utan också för att ta ansvar för din omgivning, för dina medmänniskor och allas vår framtid. Den stunden är nu. Den dagen är här. Och den uppgiften gäller alla. Var och en av oss har ett ansvar att förhindra spridningen den auktoritära odemokratiska utvecklingen vi ser, att stå upp för det öppna samhället, frihet och mänskliga rättigheter. Ingen av oss får chansa. Ingen av oss får slappt acceptera eller än mindre heja på de mörka krafter som nu riskerar att ta över. Ung, gammal, rik eller fattig spelar ingen roll – alla behöver göra sin del.

Demokratin är aldrig något som vi kan ta för givet, demokratin är något som vi alltid kommer behöva slåss för.