Det är mycket tal om kurvor nu. Som gammal MC-åkare känner jag både respekt och lust inför kurvor. Kurvor är livsfarliga men roliga. Det gäller att komma in i dem på rätt sätt, hålla en bra linje och komma ur dom med livet i behåll och gärna med en euforisk känsla.

Respekt och viss lust känner jag också inför de kurvor som Anders Tegnell och de andra ständigt talar om. Den ohållbara kurvan som är brant stigande och visar på den mardröm som uppstår då det är fler vårdbehövande än det finns vård. Den hållbara  kurvan som är långdragen och visar hur en optimal kurva ska se ut för att alla vårdbehövande ska kunna få vård.

Sedan länge är det fastslaget att åtgärder som sätts in vid pandemier skall syfta till att den goda kurvan följs. Strategierna som används har bearbetats, analyserats och präntats ner i olika rapporter. 

I den senaste, som författades av Folkhälsomyndigheten för fem år sedan, beskrivs hur den hållbara kurvan ska kunna hållas så att  sjukvården inte ska krascha. Det som skrivs är tydligt, klart och egentligen självklart – det är bara det att ingen jävel brytt sig:

”För att landsting och kommuner ska vara bättre rustade inför en pandemi krävs att de bygger upp lager av förbrukningsmaterial. Som arbetsgivare har både landsting och kommuner ansvar både vad gäller skyddsutrustning för personal och för katastrofmedicinsk beredskap. Det är angeläget att lyfta denna fråga inom landsting och kommuner och att engagera upphandlingsenheterna i detta arbete.”

Under de fem år som gått har just-in-time-ideologin – som en del av kortsiktighetens förbannelse – snarast lett till motsatsen. Allt mer av skyddsutrustning, provtagningsmateriel och läkemedel läggs ut på globala marknadsaktörer som vårt samhälle inte har ett dyft kontroll över.

Istället för att minska sårbarheten så har den förda politiken ökat den, istället för att skapa självtillit drivs samhället av kortsiktighetens förbannelse, istället för att investera i minskad sårbarhet läggs miljarder på nya militära projekt i en nyfödd rustningsspiral.

Sårbarheten har funnits länge nu. Och den helt övervägande politiska färgskalans företrädare har skapat den alldeles själva genom att flina åt begrepp som självtillit, rimlig självförsörjning och robust samhällsbygge. Jag såg flinen under mina år som politiker. Naiviteten blev modern. Till och med tunga gröna politiker jamsade med. Det har jag svårt att förlåta eftersom en av de tyngsta ideologiska gröna grundbultarna är just självtillit. Det är med sådan individer och samhällen kan möta det främmande utan rädsla, hat och hot.

Min första kurva med MC tog jag i lumpen. Det gick åt helvete. Hade aldrig kört MC. Det slutade i skogen. I spärrvitmossa. Kan du mossarter så anar du att jag blev blöt. Sen dess har jag tagit kurvor så långdraget som möjligt. Tegnells kurva. Han färglägger den i blått. Den borde vara grön. Men han har väl inte blivit påmind om det.