DEBATT. Hamam från Syrien har i 18 månader väntat på att hans familj ska kunna resa från Turkiet till Sverige. Det har gått två år sedan Hussam från Irak senast såg sin familj – också de har fastnat i Turkiet. Sara från Eritrea har i 13 månader väntat på att få återförenas med sina två barn som befinner sig i Sudan.

Många människor i Sverige drabbas mycket hårt av svårigheterna med familjeåterförening, där processen kantas av flera hinder: Kraven på att den nyanlända ska kunna försörja både sig och sin familj är höga, och kraven på adekvat boende nästintill ouppnåeliga. Handläggningen tar oacceptabelt lång tid. Reglerna säger max nio månader för familjeåterföreningsärenden – förra året tog de i snitt nästan 1,5 år.

Biståndsorganisationen Islamic Relief arbetar i nätverket Goda Grannar tillsammans med Svenska Kyrkan och Stockholms Moské för att vägleda nyanlända. Vi träffar ofta människor som dag efter dag, vecka efter vecka och månad efter månad hålls åtskilda från sin familj. Däribland Hamam, Hussam och Sara i början av texten.

I Januariavtalet i början av 2019 beslutades att reglerna kring familjeåterförening ska mjukas upp genom att krigsflyktingar får samma rätt till familjeåterförening som övriga flyktingar. Detta är glädjande men inte tillräckligt för att i praktiken möjliggöra familjeåterförening på det sätt som exempelvis Barnkonventionen, som år 2020 blir svensk lag, slår fast. Dessutom kommer varningar om att handläggningstiderna nu riskerar att bli ännu längre, vilket är mycket oroväckande.

Att ständigt behöva oroa sig för sin familj sätter enorma käppar i hjulen för den som vill skapa sig ett liv i Sverige. Psykisk ohälsa till följd av denna stress kan i många fall omöjliggöra egen försörjning – vilket i sin tur försvårar familjeåterföreningen. Det blir en ond spiral med förödande konsekvenser för individer och familjer. 
 
Sverige och Migrationsverket måste:

• Tillföra resurser för att korta handläggningstiderna.

• Lätta på kravet på egen försörjning och bostad för att få familjeåterförening.