Folk stirrar på mig rätt ofta. Inte för att jag själv ser intressant ut, utan för mina byxor. Jag har slutat köpa nya kläder sen nästan ett år tillbaka och jag lagar och lappar mina byxor som nu ser rätt speciella ut. Men snygga.

Om folk stirrar för mycket måste jag påminna mig om att de snarare borde vara tacksamma eftersom jag drar mitt lilla strå till stacken medan konsumtionskranen står på för fullt. Jag ser antagligen ut som en luffare, men med en riktigt bra symaskin. Den övergripande globala ideologin är konsumismen. Den säger att konsumtionen är nödvändig för att vi ska överleva trots att sanningen är den motsatta, vi handlar oss till döds.

När människor ska lyftas ur fattigdom ska det också ske genom ökad konsumtion utan att vi på något sätt ser vårt ansvar att minska vår egen konsumtion drastiskt. Att lappa jeans kan ses som en tom symbolhandling, men om tio miljoner svenskar gjorde det skulle det hända saker.

Jag tror att problemet i grunden beror på att vi förväntar oss att staten ska fixa det där och att vi ska kunna förändra situationen genom att köpa ”bra” varor. Men bra varor är bara bättre än sämre varor. Det bästa är ju att strunta i att köpa nytt, eller helt enkelt nöja sig. Ett par jeans till gör inte livet bättre på riktigt. Livet blir bättre på riktigt när jag inte är beroende av att köpa så mycket.

Vi vet alla redan. Vi kommer att paja jorden om vi fortsätter så här och eftersom jag tillhör den frihetliga vänstern konstaterar jag att stat och kapital knappast är på hugget här. Om också de tog ansvar för ren överkonsumtion skulle kanske våra små symbolhandlingar räcka rätt långt.

Jag har därför inlett ett nedväxlingsprojekt där Illich tänkande får agera bakgrund, inspiration. Byxorna är bara början.

En ögonöppnare

Ivan Illich var en amerikansk sociolog som studerade och kritiserade det moderna samhället. Han visade bland annat hur en privatiserad sjukvård skapade ett sjukvårdsbehov hos oss människor, nästan som ett kemiskt beroende. Sjukvården gör oss sjukare, sa han.

Jag vet inte hur mycket det stämmer, men det är tydligt att vi använder enorma resurser till att hålla folk friska och att mycket av de sjukdomar som grasserar snarare är kopplade till folks ekonomiska och sociala situation.

Hans text om bilar blev till en ögonöppnare för mig. Jag satt fast i en marxistisk version av konsumtionsmyten. I den klassiska arbetarrörelsen är industriarbetet heligt – produktionen vägen till lyckan i ett socialistiskt lyckorike. Men i realiteten spyr de socialistiska fabrikerna ut lika mycket skräp som de kapitalistiska.

Texten handlar om transportsystemet, om hur det förslavar oss genom att göra oss beroende av att ta oss till jobbet, hem eller för att handla och ingen kan väl ha undvikit att se hur städerna växer och behovet av att kunna ta sig någonstans blir allt större, helst med bil. De stora butikskedjorna flyttar ut från städerna till enorma shoppinglador dit bara den som har bil når.

Ungdomar och barn forslas dagligen till skolor och fritidssysselsättningar utan att folk egentligen funderar på om det är nödvändigt.

Muskler och kullager

Vi är ganska skruttiga som djur. Mesiga tänder, inga klor, inga bra försvar mot attacker om vi inte har ett vapen. Vi är lagom uthålliga och lagom snabba. Ett genomsnittsdjur som långsamt anpassat sig till en alltmer avancerad teknologi.

Illich menar att det finns en effektivitetsillusion. Många tror att det mest rationella är att åka så snabbt som möjligt, vilket han visar är fel. Andra transportsätt kan vara minst lika effektiva och en del är mer rationella.

Den som står med stress upp över öronen på morgonen och barn som ska till skolan och sen ska till jobbet har naturligtvis inte så många val, men långsiktigt kan alla människor anpassa sig till en annan logik. Cykelns logik. Som när sköldpaddan vinner över harens logik.

Illich menar att den stora förändringen var kullagret. Friktionen mellan hjul och axel minskade till en tusendel och plötsligt kunde människor resa med hisnande fart. Det ledde till ett politisk val, enligt Illich. Ska vi använda den nya teknologin för att ge dem som har råd möjligheten att resa väldigt snabbt eller ska vi använda den till att skapa geografisk jämlikhet och minska vårt miljöavtryck?

Man valde snabbhet. För vissa, till en kostnad för naturen och människorna. Och det valet har nu visat sig vara ödesdigert. Politiken har låtit kapitalismen använda så enorma mängder med energi, framför allt fossilt bränsle, att vi står inför en kris som kan utplåna allt liv på jorden.

Cykeln däremot, lämnar inga miljöavtryck när den väl är producerad. Och den är extremt effektiv.

Den gudomliga cykeln

Vissa texter ger ett stort ansvar. Den som en gång har förstått ett samband, en idé eller en annan människas känslor kan inte gå tillbaka, men det kan ta tid. Under många år har jag fortsatt att ha bil. För att jag inte hinner annars. För att det är skönt att vara rörlig.

Men under mitt nedväxlingsprojekt blev den där friheten så tydligt en lyx på andras bekostnad, en miljöbelastning som beror på kortsiktigt tänkande. Det finns ingen helig gral. Rent fysiskt måste det till energi för att förflytta saker och den energin måste komma någonstans ifrån. Jag insåg att jag borde vara min egen energikälla så långt som det går.

Den dyra bilen

Det kan inte bli mer än killgissningar. Men tänk dig att du köper en bil för 300 000, en årslön före skatt, ungefär. Om vi bortser från miljökonsekvenserna av produktionen av bilen så har du i den stund du åker ut från bilhandeln blivit av med en stor summa pengar, den splitter nya bilen är nu begagnad.

Säg att du behåller bilen i fem år och kanske får en slant för den när du säljer den, säg 50 000, då förlorar du 50 000 per år. Men en bil kostar ju så mycket mer. Försäkring, besiktning, reparationer. Jag brukar räkna med att jag betalade minst 2 500 i månaden för min bil, utan att köra den överhuvudtaget.

Sammantaget blir det en rätt dyr effektivitet, eller ingen effektivitet alls. Den tid det tar att arbeta in kostnaden för bilen varierar naturligtvis beroende på avståndet till jobbet och på hur dyr din bil är. Men någonstans runt 5 000 kronor hamnade jag med rätt gamla, sunkiga bilar, bensin inräknat.

Säg att jag får ut 20 000 efter skatt. Tusen kronor per dag. Då måste jag arbeta fem dagar i månaden för att få ihop till bilen. Sexton timmar. En timme per dag. Eftersom jag, som så många andra, tar mig snabbare till jobbet på cykel än med bil är det en enkel ekvation för mig, men många skulle tjäna tid och pengar även om det tar längre tid att cykla.

Så jag sålde min bil. Och har inte bara bättre ekonomi. Jag mår hur bra som helst.

Personligt ansvar är kul

Det är inte en symbolhandling, inget flum, det är precis som med allt annat. Vi får ingenting gratis, allt vi gör innebär en belastning på naturen och den absolut renaste, vackraste och hållbaraste energikällan är vi människor.

Självklart finns det människor som bara inte kan klara livet utan bil. Samhället är byggt så och det gäller att inte moralisera. Folk gör så gott de kan i ett skevt samhälle. Och just därför behövs texter som Ivan Illichs för att påminna oss om att vi har ett val och ett ansvar.

Det vackra i kråksången är att det inte behövs några revolutioner, inga politiska beslut. Bara ett personligt ansvar, så min nedväxling fortsätter, bilen och kläderna var första steget och eftersom de första stegen framför allt har varit lustfyllda fortsätter jag av bara farten. Nu är det säsong för att göra egna konserver, ett bra sätt att spara resurser, om än lite arbetskrävande. Men det är som med allt fysiskt arbete. Svett är tämligen ofarligt som restprodukt.