Veckans ord:

Ordet prekariatet kommer av det engelska ordet precarity och syftar inom sociologin bland annat på de grupper i samhället som lever i ett konstant tillstånd av verklig och upplevd osäkerhet och trygghet. De grupper som tidigare definierats som medlemmar i arbetarklassen, proletariatet, är nu bara delvis, periodvis, en del av arbetskraften.

I likhet med den klassiska idén om alienation antas tillståndet hos dem som ingår i prekariatet påverkas mer än bara ekonomiskt och socialt av det, man antar att deras personlighet, psykologi och inte minst åsikter påverkas. De anses problematiska eftersom de lätt dras till olika auktoritära rörelser som eldar på deras frustration inför majoritetssamhället.

När bland andra Slavoj Zizek pekar på den demokratiska klyftan, den dramatiska skillnaden mellan maktelitens åsikter och de breda massornas, är det med inspiration av diskussionen kring dessa grupper som ses som problematiska. I synnerhet på vänsterkanten när objektiva materiella förhållanden inte ger de resultat man förväntar sig, snarare motsatsen.

Idén om prekariatet har också inspirerat många som kämpar för basinkomst. I alla samhällen finns det grupper som ständigt rör sig mellan jobb, bidrag och olika försäkringar. Att ge dem en grundläggande ovillkorlig försörjning kan göra dem mindre osäkra, mindre utanför och framförallt ge en ökad individuell frihet.

Det har hävdats att ordet bara är ett fint sätt att säga ”trasproletariat” och att resonemanget bara innebär ett nytt sätt att tala om för folk hur de mår egentligen, kör tanken om falskt medvetande ett par varv till, men utan att egentligen uppnå särskilt mycket.