”Ni är dumma i huvudet”, var det någon som skrek från en förbipasserande bil. Vad hade vi gjort för att röra upp sådana känslor?
Jag står utanför ett slakteri. I min hand håller jag en skylt med en bild av en ledsen gris. Texten på den berättar att grisen mördades här. På Scan. Där det slaktas tusentals grisar varje dag. På gräsmattan längst med vägen som leder till slakteriet står jag. Inte ensam. I dag är vi sju stycken, på rad, med varsin skylt. Jag hukar mig inte för glåporden som ropas. Försöker låter dem rinna av mig. En annan som passerar formar sina händer som ett hjärta. Jag suger åt mig av den kärleken istället.
Så ropar någon att det kommer en bil. En djurtransport. Den som vi är där för att dokumentera. Vi trycker febrilt på knappen till rödljuset. Har vi tur med lamporna står bilen stilla upp till 30 sekunder innan den kör vidare. Detta är ett sådant tillfälle. Vi går försiktigt fram mot bilen. Grymtande grisljud och dofter möter mig. Men mest av allt möter jag en gris. En grisperson. Alla är de olika, precis som vi. Denna är en nyfiken en, som verkar njuta av friskluften mot trynet. Det är första gången i livet som den upplever den känslan. Och sista. Mötet berör mig djupt. Grisen sniffar mot min hand, jag kliar den försiktigt. Den gillar det, som en hund. Den tittar på mig. In i mig. Jag går lite sönder. Jag vet att det inte finns något jag kan göra för att rädda livet på denna någon. Jag vet att den bara är timmar borta från gaskammaren. Från kniven mot strupen. Ändå så liksom ler grisen mot mig. Som om den vill säga att den ser min kamp, den ser vad jag vill göra och vad jag kämpar för. Jag sväljer min gråt. Det är som att det blir för svårt om man låter det svämma över.
Jag försöker förstå varför detta måste ske. Bil efter bil, fulla av liv, transporterade mot döden på löpande band. Bilen rullar iväg. Vårt möte är över. Vemodet sliter i mig. Jag samlar mig och tar upp min skylt igen.
”Kött e gött” ropar någon som passerar. Personen som ropar låter stolt. Varför? Jag önskar att han fått vara med på mitt nyss inträffade möte. Mötet med köttet. Mötet med någon.
I fyra timmar står vi. Hundratals grisar passerar. Vi lägger blommor och säger hej då. Till grisarna och varandra. Det enda vi vill är att få ett stopp på lidandet. Vi kommer snart mötas här igen. Så länge slaktbilarna fortsätter komma, gör vi det också.
”Ni är dumma i huvudet”, var det någon som skrek från en förbipasserande bil. Vad hade vi gjort för att röra upp sådana känslor? Vi ville bara visa kärlek. Hur kan det väcka sånt hat?
