De har fått politiker världen runt att erkänna: Det är nödläge för klimatet. På kort tid har aktivisterna i Extinction rebellion förändrat klimatdebatten. Nu vill de omdana samhället med hjälp av sina bara kroppar, superlim och blommor på betong. ”Vi är ogräset som ingen blir av med”, säger aktivisten Sofia Hölaas Borén.

Shells huvudkontor, London den 15 april. Glaset i snurrdörren som utgör huvudentré ligger smulat till en hög av kristaller. Med ilsken rosa färg har någon skrivit ”Brottsplats” och svart färg rinner som olja nedför den grå fasaden. En leende kvinna i femtioårsåldern förs in i en bepansrad polisbil och en polisman stänger dörren om henne. Hon heter Farhana Yamin och är en framgångsrik advokat som för dagen lämnat rättssalen för att protestera mot oljebolaget. En stund tidigare har hon kletat fast sig själv med superlim på marken framför huvudentrén.

– Det är absurt att det var jag som togs därifrån i handbojor för skadegörelse på Shells byggnad. Bolaget är en av de största utsläpparna och har orsakat oåterkalleliga skador på klimatsystemet, ska hon senare säga till den oberoende webb-tv-kanalen Democracy now.

Samma dag genomför tusentals Extinction rebellionaktivister blockader på fem centrala platser i London: Waterloo Bridge, Marble Arch, Parliament Square, Oxford Circus och Piccadilly Circus. En uppsjö av aktioner ska följa under sju dagar. Över tusen personer arresteras, trafiken lamslås i stora delar av staden och kostnaderna räknas i miljontals pund.

Det som kallats ”nedstängningen” i London blev det mediala genombrottet för Extinction rebellion som bildades i Storbritannien för ett drygt år sedan. Samma vecka genomfördes civila olydnadsaktioner i 49 länder, på mer än 300 platser. I Stockholm blockeras bron till riksdagshuset, i Göteborg stoppades biltrafiken under rusningstiden. Superlimmet kom till användning på flera håll, däribland i Malmö där aktivisterna satte fast sig i TV-huset för att påverka hur klimatkrisen hanteras i sändningarna.

Blomrabatt på "plattan"

Sergels torg i Stockholm, den 21 maj. Det är vårens varmaste dag och solen gassar på Sofia Hölaas Borén när hon plockar fram lådor med penséer från föräldrarnas rabatt och tusenskönor från grannens gräsmatta. En aktion av det mer stillsamma slaget tar sin början när hon och Samuel Jarrick häller ut jord mitt på ”plattan” och börjar plantera de ditsläpade blommorna där.

Men även här handlar det om civil olydnad, att utan våld bryta mot lagen för att förändra samhället. De tror åtminstone att deras tilltag kan tolkas som nedskräpning. De rent av hoppas det eftersom konflikt hör till metoden de använder, om än på ett högst oförargligt sätt den här dagen.

– Om blommor ses som skräp visar vi vad som är konstigt i maskineriet. Vi testar gränserna och ser vilka reaktioner vi får, säger hon.

Hon hör till den växande skara som anser att traditionellt påverkansarbete i politiska partier eller intresseorganisationer  inte räcker när forskarnas nödrop blir allt intensivare. Uppvärmningen tilltar, arterna dör. Tiden går och utsläppen ökar alltjämt. För Sofia Hölaas Borén kom insikten om allvaret krypande inpå henne hemma i trädgården. Hon minns hur det surrade från humlor och bin i trädgården när hon var barn. Idag är hon 18 år och det är så gott som tyst.

– Det ger mig sorg och ångest, säger hon.

I Sverige liksom i Storbritannien har rörelsen formulerat tre krav på regeringen: utlys nödläge för klimatet och jordens arter, agera för att utsläppen är netto noll år 2025 och inrätta ett medborgarråd som bevakar att politikerna lever upp till sina åtaganden.

Ett par veckor efter aktionerna i London röstade det brittiska parlamentet för att utlysa nödläge för klimatet och politiska församlingar i flera länder har följt efter. Det har gett rörelsen råg i ryggen, men när det gäller verkliga åtgärder är det lång väg att gå, konstaterar Samuel Jarrick medan han vattnar penséerna som slokar lite i majsolen.

– I Sverige har inget parti idag den politik som krävs för att klara klimatet. Däremot finns de som gör vad de kan utifrån hur debatten ser ut. Vår roll är att göra debatten vassare och flytta den åt ett grönare håll, säger han.

Fler aktioner väntar

Extinction rebellion växer i Sverige. Idag finns åtta lokalgrupper på olika håll i landet. Rapporter om fullsatta introduktionsmöten för nya aktivister strömmar in. Men samtidigt som Sofia Hölaas Borén pratar om den ekologiska krisen med nyfikna som stannat till vid planteringen förs helt andra samtal på andra håll. På kort tid har ”Bensinupproret” som kräver billigare bensin fått en halv miljon medlemmar på Facebook. Sofia Hölaas ser det som en reaktion på en klimatdebatt där allt fler talar klarspråk om behovet av stora förändringar.

– Det är naturligt att människor inte vill ändra på sig. Men vi måste ta oss förbi det vi är bekväma med, säger hon.

Sofia Hölaas Borén hoppas förgäves på en reaktion från väktarna som på avstånd iakttar deras plantering. Någon konfrontation blir det aldrig. Istället får blommorna vara kvar som en ö i betongen tills dagen efter och kanske väcker de en tanke hos någon som passerar. Fler aktioner väntar, både stora och små.

– Vi är som ogräset som ingen blir av med, säger Sofia Hölaas Borén.