Arlandas omdirigerade inflygningar blev ganska snart ett märkbart miljöproblem i mina hoods på Södermalm, men samtidigt uppträdde ett annat vingburet fenomen som fick folk att kasta ängsliga blickar upp mot vårhimlen. Det välbesökta lilla grönområdet Ånghästparken hade nämligen tagits i besittning av en ilsket kraxande kråka som då och då kom flygande bakifrån och gav förbipasserande en välriktad dask i skallen. Och med detta hot svävande över allas huvuden mobiliserades en folklig resning mot kråktyrannin. Skräckhistorier utbyttes och spreds via sociala medier, lokalpressen rapporterade och när också en förskolepersonal blivit anfallen nådde dramat sin kulmen – nu var ju även barnens liv i fara. Och så en dag i maj kunde äntligen parkens dagliga besökare pusta ut. En avrättningsorder hade utfärdats och mördarkråkans dagar var räknade. 

Själv hade jag redan förra våren bekantat mig med den hetlevrade kråkan, efter att först ha fått smaka på en saftig smäll i nacken. Men det var så hon presenterade sig, fru Krakow, och bakom sig hade hon sin mer lågmälde make, ty kråkor är parsamma. Varje år framåt vårkanten återvänder de hit för att bygga bo åt avkomman och skydda den från att förolyckas, vilket ofta sker i miljöer som denna. Krakows blev så småningom trogna följeslagare under mina morgonhundrundor då hundarna fick finna sig i att kråkkompisarna tallade på deras godis. Men morgonen efter dödsdomens förkunnande var Krakows spårlöst försvunna.

I två veckor ropade jag upp mot Ångestparkens trädkronor i hopp om att få återse mitt kråksällskap, tills jag tvingades ge upp och inse människans brutalitet. Och då – just då hör jag det omisskännliga lätet från en uppretad madam Krakow, i full färd med att damma till en joggare som stannar och hytter med näven mot attackkråkan, nu på väg åt mitt håll. Snart har hela familjen Krakow landat framför mina fötter – mor och far och ungen i mitten som precis fått luft under vingarna.

I samma ögonblick surrar mobilen till och jag får en notis om att arga kråkan undsluppit sitt dödsstraff eftersom den hållit sig lugn sista tiden. Alltså, hur listig kan en jävla kråka vara? flinar jag. Och ser på människolivet som pågår i den lilla grönskande oasen: Stapplande åldringar, stojande skolungar och stressade småbarnsföräldrar som ständigt måste hoppa åt sidan för att inte mejas ner av fartblinda och livsföraktande cyklister. Förskolesmåttingar kravlande på marken som är inpyrd av farliga kemikalierester. All skit vi andas in …

Med ett skränande skratt flaxar fru Krakow upp mot skyn där ett dånande plan närmar sig på låg höjd och spyr ut föroreningar i vår inandningsluft. Och det är då tanken slår mig. Kan det vara chemtrails som ligger bakom alltsammans? Ett topphemligt social experiment med syftet att leda bort vårt engagemang från politiskt brännbara ämnen över till banala struntsaker – som hela den här kråkfobin. Hur ska man annars förklara att en kråka som agerar adekvat för att säkra släktets fortbestånd kan få människor att agera mot kråkan som om DEN vore ett hot mot vår överlevnad. Kanske är det dags att skaffa en foliehatt.