De är arga, de är rädda – och är beredda till uppoffringar för att pressa fram åtgärder mot klimatkrisen. På kort tid har två snabbväxande rörelser ruskat om medier och makthavare: skolstrejkarna i Global strike for future och icke-våldsaktivisterna i Extinction rebellion. Idag följer vi skolstrejkare under och inför den stora samlingen i Kungsträdgården den 24 maj.

– Det är bra att ni är här nu, för vi har mycket att tala om.

Konferencieren Edit* är ingen käck publikuppvärmare. Hon är den första i raden av unga människor som intar Kungsträdgårdens scen och matar de tiotusen församlade med blytung fakta.

– Varje minut försvinner 150 000 kvadratmeter brukbar jord, fortsätter hon.
Havet av skolstrejkare buar i amerikansk stil för att understryka allvaret i budskapet från scenen.

– Det är inte vårt fel! utbrister Edit och buropen byts mot jubel.

Besvikelsen på vuxenvärlden är kompakt. Inte bara på direktörerna för bolagen som släpper ut, på politikerna som låter det ske eller på de som valt dem. Också vuxna som uttrycker sin sympati, utan att själva ta strid för klimatet får sig några skopor från scenen.

– Vi får höra att det är så fint att vi engagerar oss. Men vad är det som är fint med att vi strejkar i panik? säger Mina Arnqvist.

Panik är också ett återkommande tema i samtalen tre dagar tidigare när Syre träffar skolstrejkare på Kungsholmens gymnasium. Ett 20-tal elever har samlats i bildsalen för att måla banderoller inför den stora samlingen i Kungsträdgården.

– Tidigare generationer har sagt ”jag bryr mig inte, jag kommer ändå vara död när problemen kommer”. För oss handlar det om halva våra liv, säger Kristian Cuervo.

Medan budskapen växer fram i grälla färger på tyg och kartong talar han om brådskan, om att ”planeten kan krascha när vi är 40”. Så ser han på tidsperspektivet och kompisarna omkring honom nickar.

Startade förening

De är rädda, men inte handlingsförlamade. Skolstrejken är bara ett av flera uttryck för kungsholmselevernas engagemang. I fjol startade de föreningen KG earth och har sedan dess ägnat sig åt handfast miljöarbete. Tillsammans fick de skolans matleverantör att införa en köttfri dag i veckan. Och sedan en tid tillbaka samlar de upp flaskor i ett autonomt pantsystem.

– Vi turas om att gå och panta enligt ett rullande schema, säger Kristian Cuervo.

Flera av dem som är på plats strejkar varje fredag. Att det inkräktar på studierna ser ingen av dem som något högt pris att betala.

– Något betyg har väl gått ner lite, men det är ingen större uppoffring, säger Isabelle Axelsson.

Hon är en av rörelsens talespersoner och utöver fredagsstrejkerna lägger hon ned åtskilligt med tid på organisering. Lärarna knorrade i början, berättar hon.

–”Du måste väl inte missa just min lektion”, tyckte de. Men de har vant sig nu och märkt hur vår rörelse har vuxit, säger Isabelle Axelsson.

När Greta Thunberg satte sig utanför riksdagshuset, den 20 augusti förra året, var hon ensam. Dagen då de tiotusen samlas i Kungsträdgården strejkar ungdomar i mer än tusen städer i 128 länder på världens alla kontinenter.

I mars bjöds Isabelle Axelsson in till EU-parlamentet i Strasbourg tillsammans med skolstrejkare från olika håll i Europa. De lyssnade på en klimatdebatt i plenum och höll sedan en presskonferens där de framförde sina åsikter. Sedan dess är hon en av dem som arbetar med att samordna de stora globala mobiliseringarna via olika chattrådar i sociala medier.

– Det blir lätt missförstånd. Men vi är en rörelse, inte en organisation.

Därmed finns inga ledare och inga krav på enighet när det gäller hur rörelsens mål ska uppnås. Ett enda krav binder samman Global strike for future: Lev upp till Parisavtalet – gör vad som krävs för att nå målet om max 1,5 graders uppvärmning.

Parlament utlyste nödläge

I takt med Global strike for futures tillväxt och allt större medieuppmärksamhet har politiker flockat sig kring rörelsen. Isabelle Axelsson hör till dem som uppfattar det som hyckleri.

– De lägger ut bilder på Instagram när de går i våra demonstrationståg, men driver inte politik med riktiga åtgärder för klimatet.

Även om hon är föga imponerad över politikernas insatser ser hon redan effekter av kampen. Att flera politiska församlingar, däribland det brittiska parlamentet utlyst nödläge för klimatet är en sådan.

– Det skulle inte ha hänt utan oss och andra rörelser som Extinction rebellion.

Hoppet finns där, sida vid sida med rädslan och vreden. Medan Lova Ocklind plockar fram svart och grön färg för att påbörja sitt plakat reflekterar hon över stora förändringar i historien.

– Det börjar alltid med att någon grupp protesterar. Oftast är det de unga, säger hon.

Tre dagar senare ska de tusentals unga i Kungsträdgården taktfast skrika ut sin tro på förändring, på att politikerna till sist ska tvingas lyssna: ”We are unstoppable – and now the world is possible”.

* Edit vill inte framträda med sitt efternamn