KINA Natten mot den 4 juni 1989 lämnade kontoristen Yang Minghu sin fru och sin fem år gamla son hemma och gick ut på stan för att se vad som hände med de studenter som sedan sju veckor demonstrerat för demokratiska reformer i den kommunistiska diktaturen. Han hade vaknat till ljudet av skottlossning en liten stund tidigare och blivit orolig.

Yang kom inte hem den natten. Dagen därpå hittade hans hustru You Weijie honom på ett sjukhus fullt av gråtande, svårt skadade människor. Den 42-årige småbarnspappan hade blivit skjuten av soldater på en gata i närheten av Himmelska fridens torg, och hade en bäckenfraktur och punkterad urinblåsa.

Två dagar senare dog han.

Antalet döda okänt

Tanken att armén skulle meja ned sin egen befolkning hade framstått som absurd, enligt You, som nu är 66 år gammal. Till dess att kulorna ven i luften och stridsvagnar plöjde fram genom folksamlingarna.

– Det var otänkbart. Det var en fridfull tid, säger hon till nyhetsbyrån AFP.

– När jag kom ut från sjukhuset såg jag något jag aldrig kommer att glömma:
soldater i varje korsning, med vapen pekande i alla riktningar, och människor som stod där och betraktade dem i tysthet.

Antalet offer i massakern är än i dag höljt i dunkel. Två dagar efteråt rapporterade kinesiska regeringen 300 döda, inklusive soldater. Kinesiska Röda Korset har i stället talat om 2 700 döda, den dåvarande brittiske ambassadören om så många som 10 000.

De flesta uppskattningar gör gällande att mellan 400 och över 1 000 personer dog. Men den stenhårda censuren i Kina, i kombination med en långtgående politisk historierevisionism, gör det omöjligt att diskutera händelserna offentligt. De få gånger som protesterna och det efterföljande blodbadet nämns är det genom eufemismer som ”det politiska kaoset 1989”.

Omöjligt sörja offren

Organisationen Tiananmen Mothers (uppkallad efter det kinesiska namnet på Himmelska fridens torg), där You är medlem, arbetar för att förändra detta. Eftersom det i princip är omöjligt att sörja sina döda anhöriga i offentligheten ordnade gruppen en privat minnesceremoni i mars, enligt människorättsgruppen Human Rights in China.

Från regeringshåll möts kraven på offentlig genomlysning med tystnad.

– Det de styrande helst vill är att händelserna ska blekna ur folks minne. Både här och på andra håll i världen, säger den pensionerade arbetaren Wu Dingfu till AFP.

Hans då 20-årige son Wu Guofeng var en av dem som dödades vid Himmelska fridens torg, sedan han gett sig ut på gatorna för att ta bilder. Föräldrarna fick aldrig någon officiell förklaring till vad som hänt. Än i dag tiger myndigheterna.

– Den 4 juni kommer alltid att vara ett öppet sår, säger han.