Nyförlöst och rusigt lycklig över att ha fått sitt andra barn hade Ghadeh Norberg blott två önskningar. Att bekämpa den aggressiva bröstcancer som drabbat henne under graviditeten och att ge sin son den finaste gåvan – bröstmjölk.

— Jag ville så gärna amma honom, precis som jag ammat min dotter Alma, men fick inte på grund av de cellgiftsbehandlingar jag genomgått. Det var en stor sorg. Jag ville inte att min sjukdom skulle inverka negativt på Isaks första tid, säger Ghadeh, som efter att ha fått erbjudande om att få bröstmjölk av en ammande väninna valde att skriva ett inlägg i Facebook-gruppen Heja livet om sin belägenhet.

— Responsen var överväldigande. Främmande nyblivna mammor erbjöd sig osjälviskt att hjälpa till, ja till och med kvinnor som ännu inte fött sina barn erbjöd sig. Att det finns så mycket godhet därute, så mycket generositet … tacksamheten jag känner gentemot alla dessa kvinnor går knappt att beskriva med ord.

En mamma frågade om Ghadeh kunde tänka sig att låta henne amma Isak – på samma sätt som ”ammor” gjorde förr i tiden.

Mamman till en för tidigt född flicka hörde också av sig och berättade att hon hade stort förråd av överbliven bröstmjölk i sin frys som hon gärna gav bort.

— Så min man hoppade i bilen och for till Norrköping och hämtade mjölken. Jag är henne evigt tacksam och hon och hennes dotter kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, säger Ghadeh.

Hennes berörande historia är bara en av många som visar på kraften och styrkan i sociala medier när det fungerar som bäst. Förvisso kan man inte bortse från att nätet också har en mörk sida. Det finns nättroll och annat otyg som frodas parallellt med människor och initiativ som vill och gör gott.

En myt

Men att ensamheten skulle öka på grund av sociala medier och göra oss mindre sociala är en myt. Flera nya studier pekar på motsatsen, bland annat den första skärmlivsrapporten ”12 år av möjligheter”. Den visar att vi använder våra skärmar till att fördjupa våra vänskaper, skaffa nya kunskaper och engagera oss i frågor vi brinner för. Studien visat också att skärmtiden förstärker många av våra beteenden och egenskaper. Framför allt unga upplever att de är bättre på att prata om känslor och att den digitala tillvaron gör dem modigare och mer nyfikna. Till exempel kan var fjärde svenska tacka nätet för sina ökade matlagningskunskaper. Fyra av tio svenskar engagerade sig i en samhällsfråga på nätet förra året och mer än hälften av dessa engagerade sig i klimatfrågan.

”Missvisande rapporter”

Samtidigt uppger nästan varannan i studien att de paradoxalt nog känner sig mer ensamma. Hur går det ihop? Psykologen och författaren Siri Helle förklarar:

— I studier har man sett att passivt användande av sociala medier hänger ihop med sämre mående. Det handlar om följare som kanske bara ger likes här och där och man får en dålig känsla när man jämför sig med alla andras till synes lyckade liv. Däremot kan aktivt användande leda till att man mår bättre. Det kan vara att hänga i grupper där man delar samma intresse eller att chatta med kompisar.

Siri Helle menar att larmrapporterna som hävdar att skärmtid skulle ligga bakom en ökande psykisk ohälsa i samhället är missvisande.

— I de stora studier som gjorts har skärmtid bara kunnat förklara enstaka procent av skillnaden i psykiskt välmående mellan människor. Om något handlar det om vad man gör på nätet, inte hur länge man är där. Det finns också en felaktig uppfattning att människor enbart visar upp tillrättalagda fasader på sociala medier. Faktum är att ett av tre inlägg speglar negativa känslor. Dessa får färre likes men dubbelt så många kommentarer.

Siri Helle ser stora sociala vinster för personer som har udda intressen, är sjuka eller av andra orsaker inte kan eller vill umgås genom fysiska möten. Hon menar att vi behöver omdefiniera vad det innebär att vara social. Det måste inte per definition vara att ses öga mot öga. Det är lika mycket ”på riktigt” att mötas på nätet.

— Med det sagt så bör man inte låta digitalt umgänge konkurrera ut fysisk kontakt. Det är lättare att känna samhörighet om man kan se varandra i ögonen och spegla den andras kroppsspråk. Jag tycker att man ska se nätet som ett komplement, det behöver inte vara antingen eller, säger hon.

Att sociala medier rymmer så mycket mer än bara yta, solsken och näthat har Ylva Hård af Segerstad, forskare i digital kommunikation, egen erfarenhet av. När hon för åtta år sedan förlorade sin dotter gick hon med i en sluten Facebook-grupp för föräldrar som förlorat barn. Så småningom kom det att bli en del av hennes forskning kring hur vi använder oss av sociala medier.

— Jag såg att i detta slutna forum hände det saker som inte hade kunnat hända någon annanstans. Det är förvisso inte mindre viktigt att träffas och prata om svåra saker, men det ena utesluter inte det andra, säger Ylva Hård af Segerstad.

En frizon

Hon menar att eftersom död och förlust är svårt att hantera och prata om med andra – i synnerhet förlusten av ett barn – blir ett slutet nätforum en frizon för sörjande föräldrar. Plattformen finns tillgänglig dygnet runt, det finns alltid någon där som kan svara upp och man kan känna sig trygg med att inte bli bedömd och dömd när man öppnar upp och blottar sina känslor.

— Inläggen är alltid ”on topic”, man går direkt på det väsentliga, man behöver inte ta hänsyn till omgivningens eventuella reaktioner. Här finns föräldrar med olika livssituationer och bakgrunder, den gemensamma nämnaren är förlusten av ett barn. Det finns också en fördel med att få skriva och formulera sig, man hinner tänka efter, säger Ylva Hård af Segerstad och tillägger att andra normer gäller i slutna grupper av den här typen. Stödet och omtanken är stort och medlemmarna skickar inte bara hjärtan och styrkekramar utan kan skriva ”ring mig om du vill prata”. Vissa har blivit vänner för livet och träffas utanför gruppen.

— Det fina är vetskapen om att man inte är ensam. Man kan hämta kraft från andra föräldrars erfarenheter och på så vis lära sig att leva med sin sorg. Man får känna att det alltid finns någon där som kan stötta, när som helst. En mamma sa till mig ”jag har dem alltid med mig” samtidigt som hon klappade på sin byxficka där mobilen låg.

Men sårbarheten i en grupp där alla är i sorg är stor och därför är moderatorerna jätteviktiga.

— De kan gå in och styra upp, eftersom det ibland kan dyka upp inlägg som får andra medlemmar att reagera i affekt. Det kan uppstå kaos som hotar tryggheten i gruppen. Moderatorerna fungerar som lugnande ögon.

Ylva Hård af Segerstad menar att stödgrupper av den här typen kan uppstå tack vare den digitala och mobila teknologin, men också ur ett behov som samhället inte kan tillgodose. Klart är att de fyller en viktig funktion. I ett community på nätet, där tillgängligheten är 24/7, kan många människor som delar samma svåra erfarenheter ha kontakt och utbyta erfarenheter under så lång tid som behov finns. Det är unikt och går inte att åstadkomma utanför nätet.

— Dessa grupper är definitivt ett komplement och ett utmärkt sätt att kompensera för bristen på stöd i vården. Det är beklagligt att det fortfarande finns en förväntan på att sorg har ett slutdatum, att man efter en viss tid ska gå vidare i livet. Men så fungerar det inte för den som förlorat ett barn. Sorgen är livslång.

”Bolla tankar och frågor”

Josefine Hedebark har diagnosen gad, generaliserad ångest. Efter att själv ha upplevt hur utsatt en person med ångest kan känna sig i vården – man bollas ofta hit och dit och erbjuds möjligen mediciner – valde hon att förra året starta den slutna Facebook-gruppen ”Vi med gad och annan ångest”.

— Det finns en stor ensamhet och mycket skam kring ångest och jag kände ett behov av att få möta likasinnade för att bolla tankar och frågor. Syftet med gruppen är att få stöd, pepp och igenkänning och kanske lite skratt också mitt i eländet, säger Josefine Hedebark.

Gruppen har i dag cirka 300 medlemmar från hela landet och Josefine har även försökt att få till fysiska träffar lokalt i Stockholm. Men hon märker att den öppenhet som finns på Facebook är svårare att få till ”live”, folk är inte lika benägna att öppna upp och tala om svåra saker.

— Men jag upplever att gruppen fyller en viktig funktion. Man känner sig helt klart mindre ensam och ”konstig” när andra med samma problematik delar med sig.

Internetforskaren Elza Dunkels bekräftar att det finns en enorm styrka i många Facebook-grupper. I synnerhet de som annars har svårt att göra sin röst hörd eller som av olika anledningar känner sig ensamma har mycket att vinna på att vara aktiva på sociala medier.

— De som har ett socialt liv både på nätet och utanför skulle kanske klara av om sociala medier försvann. Men för övriga har nätet inneburit en ny chans och gör att känslan av ensamhet och utanförskap minskar. Många grupper syftar till att stärka och ge stöd. Det kan handla om att vara småbarnsmamma eller att lida av ångest. I en sluten grupp träffas likasinnade, möts av förståelse och chansen ökar att man också möts i verkliga livet, säger hon och tillägger att en annan viktig aspekt är sociala mediers unika förmåga att samla människor kring en fråga – på gott och ont förstås.

— Tänk på alla framgångsrika crowd-fundings och på rörelser som #metoo och Greta-rörelsen, som aldrig hade haft den enorma genomslagskraften utan sociala medier.

Enkelt att mobilisera

Statistik från polisen visar att antalet demonstrationstillstånd i Stockholm har ökat med närmare 50 procent sedan 2015. Det betyder att allt fler människor ger sig ut på gator och torg för att kämpa för frågor man brinner för eller protestera och anledningen till att så många snabbt och enkelt kan mobilisera sig är just sociala medier. Tidigare generationer fick bilda telefonkedjor eller försöka sprida budskapet om en planerad aktion i de egna nätverken, medan man i dag inom loppet av timmar når tusentals.

Leo Rudberg, vice ordförande i Fältbiologerna, har varit med och arrangerat flera blixtaktion e r o c h han menar att möjligheten att snabbt nå ut till många stärker demokratin. Små grupper får också chansen att göra sin röst hörd och frågor som annars hamnar i skymundan kan få press och uppmärksamhet även utanför de nationella gränserna.

”Fler engagerar sig”

Ett exempel är kampen för Ojnareskogen på Gotland, som tidigare mest varit en angelägenhet för gotlänningarna. När Fältbiologerna 2012 deltog i Almedalsveckan och fick veta att Ojnareskogen skulle huggas ner till förmån för Nordkalks kalkbrytning så skickade man direkt in en överklagan. Med hjälp av sociala medier nådde man snabbt ut till folk i olika nätverk som åkte ut och ockuperade skogen.

— Vi dokumenterade allt som hände och skapade ett nationellt och internationellt motstånd som uppmärksammades i pressen. Det ledde till att skogen i dag ska bli nationalpark och är ett konkret exempel på sociala mediers viktiga roll när det gäller att påverka politiska beslut Aktionen har inspirerat andra, som samebyn som kämpar mot gruvdrift. Det bildas ringar på vattnet där gruvmotståndsrörelsen samarbetar över nationsgränser. Det är mäktigt!

Leo Rudberg menar att det positiva med sociala medier överskuggar det negativa, även om det naturligtvis finns en baksida.

— Trumps valseger gynnades av trollarméer och det uppstår en normaliseringsprocess där små högljudda minoriteter fås att verka större än de är. Å ena sidan Trump. Å andra sidan den arabiska våren. Det är två sidor av samma mynt, konstaterar Leo Rudberg.

Trots att sociala medier är en annan sorts plattform än traditionella organisationer och föreningar – som generellt ser ett minskande antal medlemmar – har svenskarnas engagemang inte minskat.

— Fler engagerar sig i en fråga snarare än köper ett helt koncept. Man vill kanske inte vara medlem, men vill ändå engagera sig. Det kan handla om allt ifrån att ”gilla” till att delta i ett event. Vi på Fältbiologerna har blivit bättre på att nå ut till folk just via sociala medier och skapa event, säger Leo Rudberg.

Han menar att bilden av att det finns två verkligheter – en på nätet och en fysisk – är missvisande.

— Det finns bara en verklighet. Det är inte antingen eller utan både och. Alla initiativ behövs och det som görs på nätet är ett precis lika viktigt engagemang som att stå och dela ut flygblad.