Om två veckor är det val till EU-parlamentet och även om de svenska partierna är oeniga i mycket tycks de vara överens om en sak: EU behövs. Flera partier argumenterar visserligen för att EU:s makt ska bli mindre och fokusera mer på kärnverksamheten, men det finns inte längre något större parti som anser att Sverige bör lämna EU.

EU-kritiken har tidigare framförallt kommit från två håll – dels från de nationalistiska partierna och dels från vänstern, men inför årets val har både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet slutat driva frågan om EU-utträde. En anledning är förstås brexit, det senaste årets brittiska tumult kan avskräcka till och med den mest hängivne EU-motståndare. Vänsterpartiet framhåller förvisso att de fortfarande är starkt EU-kritiska, men det är bara att se på Miljöpartiet för att kunna konstatera att sådant kan ändras relativt fort. 2008 höll MP en medlemsomröstning om ifall partiet skulle fortsätta att driva utträdeskravet eller ej, de som var mot ett utträde vann och i dag lyser EU-kritiken med sin frånvaro från partiets toppkandidater.

I en tid av växande globala problem som accelererande klimatförändringar, miljontals människor på flykt och en extremhöger som är på frammarsch kan det vara svårt att förklara varför en är emot EU. Är det inte nu, om någonsin, som det europeiska samarbetet behövs?

Ja och nej. Att vara emot EU är för det första inte detsamma som att vara emot samarbete, även om Jan Björklund gärna vill få det att framstå så. Det går utmärkt att samarbeta på olika mellanstatliga nivåer med eller utan ett EU-medlemskap. Dessutom är mycket av den kritik som riktades mot Sveriges EU-medlemskap redan på 1990-talet minst lika aktuell i dag. Det mest grundläggande problemet, som snarare har vuxit med åren, är EU:s ickedemokratiska uppbyggnad. Ju längre bort ett beslut tas desto svårare brukar det vara att som enskild medborgare kunna påverka beslutet, och EU är inget undantag.

EU-politiken är snårig och otillgänglig, de flesta vet väldigt lite om vad EU har mandat att bestämma över eller hur ett beslut tas och det gör också att valdeltagandet är betydligt lägre i EU-valen än i de nationella valen. EU-parlamentet, som valet den 26 maj handlar om, besitter dessutom ganska lite av EU:s egentliga makt, de viktigaste besluten tas på Europeiska rådets toppmöten där insynen är minimal. Lägg till detta de cirka 30 000 lobbyister som ofta kommer från fossilindustrin och som dagligen arbetar med att försöka påverka EU-parlamentarikerna.

EU har alltsedan bildandet successivt vuxit sig allt starkare och i dag talar allt fler om ett gemensamt europeiskt försvar, gemensam migrationspolitik och en gemensam social pelare. Farorna med det är betydande. Förutom att det förflyttar makten längre bort från människorna så gör det också att det blir allt svårare för enskilda länder att avvika och visa vägen.

En helt gemensam migrationspolitik i EU kommer knappast leda till öppnare gränser, snarare kommer det leda till att murarna runt Fort Europa växer ännu högre och att de få länder som fortfarande driver en relativt generös flyktingpolitik tvingas anpassa sig till en miniminivå. Ett gemensamt försvar kan i värsta fall leda till en kapprustning mellan EU och andra supermakter, liknande den under kalla kriget.

Trots brexit och trots alltmer slutna medlemsstater är det viktigt att våga stå fast vid EU-motståndet. Om vi inte gör det lämnar vi EU-kritiken helt i nationalisternas händer och att vara emot EU blir då synonymt med att vara emot samarbete och invandring. Inget kunde vara mer fel. Vi behöver mer samarbete, men mindre EU. Mer rörelsefrihet, men mindre överstatliga beslut. EU behöver mer demokrati, men demokratin behöver inte EU.