Krisen i Venezuela har fått världens tungviktare att passionerat sluta upp bakom antingen Nicolás Maduro eller Juan Guaidó. Men bakom stormakternas fagra ord döljer sig mer krassa intressen. ”Detta handlar inte om demokrati eller diktatur i Venezuela”, säger statsvetaren Wolfgang Muno.
Oppositionsledaren Guaidós misslyckade försök att ta makten med hjälp av delar av militären den 30 april har ställt den länge eskalerande konflikten på sin spets.
Tiden är inne för maktskifte, upprepar USA:s utrikesminister Mike Pompeo, och håller dörren öppen för ett amerikanskt militäringripande.
Stödet till Guaidó är ett brott mot internationell rätt, dundrar Ryssland, som nyligen skickade militärpersonal till Caracas.
– Vi ser en global geopolitisk maktkamp utspela sig i Venezuela, säger Wolfgang Muno, doktor i statsvetenskap och Latinamerikakännare vid Rostocks universitet, till TT.
Men de här länderna är inte så intresserade av hur Venezuela styrs, utan drivs av andra intressen.
Amerikansk inrkespolitik
Omvärldens engagemang kan delvis förklaras med att Venezuela är rikt på naturresurser, enligt Muno.
– Oljan spelar en viktig roll. Venezuela är det land som bedöms ha den största andelen oljereserver i världen, säger han.
När Maduros företrädare och mentor, socialistledaren Hugo Chávez, nationaliserade landets oljeindustri 2007 förlorade amerikanska bolag som Chevron och Conoco Phillips intäkter. Trots den fientliga tonen mellan Caracas och Washington har dock USA fortsatt vara Venezuelas största oljekund, fram tills de skärpta sanktionerna i år.
En viktigare faktor bakom USA:s stöd till Guaidó, tror Wolfgang Muno, är viljan att klämma åt Kubas kommuniststyre som är starkt beroende av sitt samarbete med Maduros regim. Den linjen drivs hårt av den republikanske senatorn i Florida, Marco Rubio, som under Donald Trumps presidentskap fått stort inflytande över USA:s Latinamerikastrategi. Han företräder de röststarka exilkubanerna – en viktig väljargrupp i vågmästarstaten Florida inför presidentvalet 2020.
Rysk näsknäpp
Rubio delar världsbild med Mike Pompeo och Trumps säkerhetsrådgivare John Bolton. ”Detta är vår hemisfär. Ryssarna bör hålla sig borta”, fräste Bolton nyligen angående Moskvas inblandning i Venezuelakrisen.
De som formulerar Trumps Latinamerikapolitik är personer som Bolton vars världsbild formades under Reagan-eran och kalla kriget, då bekämpandet av kommunismen stod i fokus.
Även Ryssland har ekonomiska intressen i Venezuela. Det ryska oljebolaget Rosneft har stora investeringar i landet och miljardskulder att hämta hem. Man har anledning att befara att ett maktskifte i landet kan leda till en finansiell omstrukturering och nerskrivning av utlandsskulder. Moskva har även ingått flera vapenkontrakt med Venezuela.
Men president Vladimir Putin ser kanske framför allt en chans att ge USA en ny näsknäpp i världspolitiken.
– Ryssland vill återigen bli en storspelare i världen, och håller hårt i de få allierade man har, säger Muno.
Kina vill behålla kontrakt
För Kina – som också slutit upp bakom Maduro – är ekonomiska intressen helt avgörande. Peking beräknas sedan 2007 ha utfärdat lån till Venezuela på över 600 miljarder kronor. Merparten betalas tillbaka i olja.
Kina bryr sig inte om Maduro. De är bara intresserade av en regering som respekterar kontrakten, och är osäkra på vad Guaidó skulle ta sig för.
Turkiets president Recep Tayyip Erdogan är en annan världsledare som talar varmt om Maduro. Bakom vänskapen döljer sig stora köp av venezuelanskt guld, som Caracas börjat exportera när oljeintäkterna rasat.
Det finns också en grupp länder, med Mexiko och Uruguay i spetsen, som förhåller sig neutrala och vill se en förhandlingslösning. Men initiativet har hamnat i skymundan.
– Stormakternas inblandning har förvärrat polariseringen i Venezuela. Om det ska bli en fredlig lösning så måste USA och Ryssland nå en kompromiss, säger Muno.
Bakgrund: Guaidós anspråk på makten
35-årige Juan Guaidó tillhör oppositionspartiet Voluntad Popular, som leds av Leopoldo López. Då López länge satt fängslad har dock Guaidó kommit att ta över rollen som den mest synlige oppositionsledaren. Detta skedde i samband med att han i december 2018 valdes till nationalförsamlingens, det venezuelanska parlamentets, ordförande.
Oppositionen har sedan valet 2015 majoritet i parlamentet. Men dess makt åsidosattes i och med valet 2017 till ett nytt organ, den så kallade konstituerande församlingen som är lojal med president Nicolás Maduro och hans regering.
Den 23 januari 2019 svor Juan Guaidó in sig själv som övergångspresident i Venezuela.
Han stödjer sig främst på en kreativ tolkning av artikel 233 i konstitutionen. Den slår fast att makten tillfälligt förs över till nationalförsamlingens ledare om en nyvald president exempelvis dör eller överger sin position. Oppositionen hävdar att ett sådant maktvakuum råder eftersom Maduros nuvarande mandat är illegitimt. Detta är fallet, menar man, då det omstridda presidentval 2018 där han segrade inte genomfördes på ett fritt och rättvist sätt.
USA erkände genast Guaidó som ny president. Det har även 10 av de latinamerikanska länderna i den så kallade Limagruppen, samt Kanada, gjort. En majoritet av EU:s länder, däribland Sverige, samt Australien har också erkänt Guaidó.
Nicolás Maduros har starkt stöd från de vänsterstyrda latinamerikanska länderna Kuba, Bolivia och Nicaragua. Han har även stöd från bland andra Ryssland, Kina, Turkiet, Iran, Syrien och Vitryssland. Därtill har den afrikanska samarbetsorganisationen, med 15 medlemmar, avfärdat Guaidós anspråk.
En majoritet av världens länder har dock inte tagit aktiv ställning i konflikten.
Mexiko och Uruguay förhåller sig neutrala och har föreslagit ett ramverk för en förhandlingslösning i fyra steg.
