Trettiofem tusen nya miljoner till militären. Det föreslås. Oppositionen i riksdagen verkar euforisk över detta. Liksom Lööf och Björklund förstås. Försvarsmininster i den rödgröna regeringen nickar godmodigt. Övriga säger ingenting. Tystnad råder. Om detta ska inte talas. Trettiofem nya miljarder. När skolan och sjukvården går på knäna, när miljarder borde gå till klimatrelaterade investeringar. Man kan bli förbannad för mindre.

Sverige har haft ett omfattande flygvapen. Som har kostat oerhört mycket. Inte bara i pengar, det kan ju anses världsligt. Värre när det kostat liv. I Flygvapnets minneshall finns namnen på de som stupat när deras flygplan havererat, krockat, störtat. Närmare tusen personer – stridsflygare och medföljare från bland annat FRA – har omkommit på detta sätt. Få vill veta, få tror det ens förrän de själva varit där och läst. Det är ju så ofattbart.

På en minnestavla kan man läsa: ”De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden.” Det är en text från Bibeln. Uppenbarelseboken 12:11 för att var exakt. När jag skrivit om detta har anhöriga hört av sig och berättat hur hemskt det varit att besöka minneshallen och där kunnat läsa att deras pappor, män och syskon inte älskade sitt liv mer än så. Så visst har Sverige rustat och också offrat. Trots att vi inte befunnit oss i krig.

I minneshallen finns en speciell plats för att hedra de åtta som utgjorde besättning i det svenska signalspaningsplan som Sovjetunionen sköt ner över Östersjön 1952. Sverige hade ingått ett avtal med USA och Storbritannien om att – med hjälp av mer sofistikerad amerikansk utrustning – spana på Sovjets luftförsvar och deras reella möjligheter att slå ut eventuella angrepp från kärnvapenbestyckade amerikanska bombflyg. Så såg kalla kriget ut. Sovjet hade 1949 ”testdetonerat” sitt första kärnvapen. Storbritannien testdestonerade sin första atombomb utanför Australien 1952. Tio år senare var det Frankrikes tur. Sedan monterades Berlinmuren ner och vi såg öppningar i mer än muren, vi såg öppningar på väg mot fred. Sovjetimperiet och Warszawapakten, som bildats som svar på Nato, upplöstes 1991. Vi var många som drog en suck av lättnad.

Vi trodde kanske inte att det skulle bli fred, men vi trodde att just kärnvapenhotet tillhörde en annan tid, det kalla krigets tid. Men vi, som trodde detta, bedrog oss. Allt fler länder har skaffat kärnvapen, i början av 2018 fanns över 14 000 kärnstridsspetsar, av vilka drygt 3 700 var utplacerade och operativa. Nästan 2 000 stod redo att avfyras med kort varsel. Och världens militärutgifter ökar. De uppgick till nästan 17 000 miljarder kronor. USA står för 35 procent, Kina för 13 procent, Ryssland för 3,8 procent. De tre största Natoländerna i Europa – Frankrike, Storbritannien och Tyskland – står gemensamt för 8,5 procent.

Sverige rustar upp, flera partier, snart en majoritet i riksdagen, vill att vi i vårt land ska lägga två procent av BNP – vilket motsvarar närmare tio procent av statsbudgetens utgifter – på militären. Vi är med i en upprustningsspiral.

Vapenlobbyisterna gläds, det militärindustriella komplexet gläds. En del medier gottar sig åt hotbilder, vräker ut rubriker, manipulerar bilder och deltar hej vilt som krigshetsare.