Ett par vita stövlar är fläckiga av blod. I backar staplade på varandra ligger vita, livlösa kroppar. Den enda kaninen som fortfarande lever möter kameran med panik i blicken.

Bilden är tagen av Rich Hardy, som de senaste två decennierna har jobbat under hemlig identitet i djurindustrier världen över. Han har aldrig kunnat vara öppen med sitt arbete, men nu har han bestämt sig för att gå i pension.

Blev tidigt vegan

Rich Hardy växte upp i England på en gård tillsammans med sin familj som odlade egen mat och delade marken med hönor, kaniner, sköldpaddor, kalkoner och mängder av katter. Kärleken till djuren fanns där tidigt, men det var först när Rich såg en gris rymma från slakteriet bredvid skolan som han bestämde sig för att bli vegetarian.

– Jag minns tydligt hur slakteriarbetarna släpade henne tillbaka, från skolans lekplats in i den stora betongbyggnaden. Det var då jag började se på djur på ett nytt sätt, som varelser med en förmåga att känna de flesta känslor. Den bilden delades snart av hela min familj och i mitten av 80-talet blev vi veganer, säger Rich.

De första bilderna

Under flera år arbetade Rich med utåtriktat kampanjarbete för olika djurrättsorganisationer, men en surfingresa till Nya Zeeland 1999 kom att förändra hela hans liv.

Ute från vågorna fick Rich syn på ett långt, fönsterlöst skjul uppe på en kulle. Näsan fångade upp en frän doft, och han bestämde sig för att simma in till stranden, hoppa in i bilen och åka upp till farmen. Han tog med sig kameran och gick mot den närmsta dörren. Ingen syntes till på gården och när han närmade sig byggnaden kunde han höra vingslag mot metall. Dörren var olåst, och han gick in.

– Som höga skyskrapor reste sig burarna runt mig. Fjädrar föll från de översta våningarna och hönorna tryckte ut sina kala halsar genom gallret. Storögda och med gapande näbbar tittade de snabbt på mig innan de svaldes av mörkret inifrån buren igen. Jag minns att jag bara stod där, förvirrad och chockad över storleken på äggfarmen. Men mina tankar avbröts av en röst som frågade vad jag gjorde där.

Rich eskorterades från byggnaden av arbetaren, men ingen polisanmälan för olaga intrång gjordes. Vad ingen visste var att Rich hade hunnit fotografera hönorna, bilder som han lämnade till en organisation i Aukland att använda i sitt kampanjarbete mot burägg. Och Rich hade hittat vad han ville arbeta med.

Totalt har Rich Hardy under de 20 senaste åren haft fler än 100 uppdrag för 25 djurskydds- och djurrättsorganisationer i 28 länder. Han har arbetat med en rad olika tekniker, som att bara gå rakt in i djurfabrikerna, som den där första gången i Nya Zeeland. Men han har även följt efter slakttransporter över hela Europa och diktat upp olika historier för att få komma in och ta foton. Till slut valde han att specialisera sig på att infiltrera industrierna genom att själv bli en del av dem.

– Jag använde dolda kameror som sattes i fickan eller under kläderna, vissa såg ut som skjortknappar och var väldigt svåra att upptäcka. Då kunde jag dokumentera vad djuren utsattes för i vardagen, utan att någon dolde det för mig.

Jägarnas grymhet

Två vintrar tillbringade Rich som pälsjägare i USA. Teamet han arbetade med satte upp fällor och återvände senare för att döda de djur som fastnat.

– Jag var en väldigt dålig jägare, som varken ville eller kunde fånga några djur. Med en kamera som hela tiden filmade genom min tröja kunde jag följa varje rörelse när vi kollade fällorna, och när djuren som fastnat i dem brutalt dödades. Det var en både upprörande och surrealistisk händelse. Jag kommer aldrig glömma hur grymma jägarna var, deras handlingar förföljer mig fortfarande varje dag. Framför allt minns jag en tvättbjörn som stod i en flod, han hade fastnat med en tass mellan fällans starka järnkäftar.

Dokumenterade renar

2010 gjorde Rich sitt första jobb i Sverige, då han dokumenterade insamlingen, transporten och slakten av renar. Bland annat visade filmerna hur en ren dödades genom att få en kniv stucken i nacken utan bedövning och hur blodiga renar fastnade med hornen i lastbilarna som skulle ta dem till slakteriet.

– Jag var chockad över vad jag såg, framför allt hur renarna lastades på bilarna och metoderna som användes under slakten. Renar är känsliga, vilda djur med starka flockinstinkter, vilket gör dem extra sårbara för att tas ut ensamma inför slakt. Panikslagna gled de runt på metallgolvet medan slaktpersonalen försökte placera bultpistolen mot deras huvuden.

Avslöjandet, som släpptes av World Animal Protection (WSPA) fick stort genomslag i svenska medier, men Rich gick aldrig ut med sin identitet utan omnämndes som en ”brittisk frilansjournalist”.

Under åren har Rich Hardy hunnit se mycket. Han har bland annat dokumenterat japanska delfinarier, europeisk fiskodling, USA:s kycklingindustri, duvslakt i Italien, infångandet av vilda apor i Mauritius, pälsfarmer i Skandinavien, franska cirkusar och slakterier i Kanada. Ett av de uppdrag som har satt djupast spår hos Rich är när han dokumenterade grisfarmer i fem EU-länder.

– Förhållandena var skrämmande, och djurskyddslagarna bröts konstant. Suggorna stod i metallburar som inte var mycket längre än deras kroppar. Grisarna stängdes in i mörka, trånga betongboxar där deras stimulansfattiga miljö fick dem att börja bita på varandra och utveckla kannibalism. Det gjorde ont att se och minnena kan fortfarande få mig att gråta.

”Kunde inte se mer”

Förra året, efter två decennier, bestämde sig Rich Hardy för att han hade sett nog. Det var dags att gå i pension.

– Jag kom till en punkt där jag inte kunde se mer grymhet. Många incidenter har gjort mig spyfärdig, och vissa människors våld mot djuren är omöjligt att förlåta. Men samtidigt började jag känna att samhället – i alla fall i de delar av världen där jag har arbetat – blev mer och mer intresserat av veganism. Då bestämde jag mig för att sluta.

Men han tror fortfarande att det är viktigt att andra tar över där han slutade.

– Dokumentationen är grundläggande för att kunna berätta om och bevisa hur djuren behandlas. Bilderna behövs för att kunna få till en förändring.

Rich har under alla år även hållit sitt jobb hemligt för stora delar av sin familj, vilket i perioder har varit tufft.

– Men det har varit bäst att hålla informationen mellan mig och den organisation som jag för tillfället har arbetat för – både för att inte förstöra någonting i projektet, men även för att inte riskera någonting själv.

Skriver bok

I dag skriver Rich på en bok, där han samlar sina erfarenheter och berättelser. Och han har nu slagit sig ner på en gård tillsammans med sin partner.

– Vårt hem har blivit en mikrofristad för djur. För närvarade bor vi med 17 hundar, katter, ankor och hönor. Alla har räddats från avlivning, djurfabriker och slakterier. Det är en uppfriskande förändring, från att dokumentera djuren i fasansfulla miljöer till att faktiskt kunna rädda dem och erbjuda ett kärleksfullt hem.