Inom kväkarrörelsen finns ett uttryck som heter ”speak truth to power”, som innebär att man riktar sig till dem som har makten för att påtala något man inte är nöjd med, något man tycker är fel. Man gör det på ett öppet och fredligt sätt och med ett ärligt uppsåt att nå positiv förändring.

Lyfter klimatfrågor

Anledningarna har skiftat genom århundradena, men grundar sig alltid i en stark övertygelse att få uttrycka den åsikt man bär inom sig. Kväkare har genom tiderna sagt sanningen till makten i många olika sammanhang runt om i världen och uttryckt vad man tycker om såväl slaveriet, gångna tiders fängelsesystem, sociala missförhållanden och krig. Detta har sällan skett utan betydande risker och repressalier, särskilt i tider och sammanhang där ifrågasättandet av makten varit långt ifrån självklart.

Klimatförändringarna och de effekter som dessa för med sig engagerar många kväkare världen över. I Storbritannien har man under många år arbetat aktivt med frågan, likaså i USA. I det svenska samfundet finns det också kväkare som arbetat med att lyfta klimat- och miljöfrågorna i föredrag och samtal och på retreater, för att göra fler medvetna om situationens allvar. Jag är själv en av dem.

Allt fler människor i Sverige vill se förändringar i riktning mot ett långsiktigt uthålligt samhälle. Oron och rädslan för vad som kommer att hända om vi inte med kraftfulla åtgärder försöker motverka klimatförändringarna är stor. Det märks inte minst på alla de nya miljörörelser som vuxit fram under senare år.

Eftersom jag är aktiv i Miljöpartiet reflekterar jag ofta över hur människors oro och rädsla tas emot på politisk nivå. Miljöpartiet bildades eftersom många i freds- och miljörörelsen tyckte att övriga partier inte tog miljöfrågorna på allvar. Det är snart 40 år sedan. Under dessa år har det gjorts försök att radikalisera miljöpolitiken med nya partibildningar, men det är egentligen först under de senaste månaderna som vi sett exempel på något som har förutsättningar att lyckas.

Folkliga reaktioner

Insikten att det är bråttom att agera och få till stånd åtgärder som på olika sätt kan motverka effekterna av klimatförändringarna har bara under det senaste året vuxit sig allt starkare bland människor världen över. Ett exempel är Greta Thunbergs beslut att börja skolstrejka utanför riksdagen. Ett annat är de den fredliga proteströrelsen Extinction rebellion som startades i England under hösten 2018 och som sedan spritt sig över världen.

Båda Gretas skolstrejk och Extinction rebellion är exempel på folkliga reaktioner där människor känner att det politiska etablissemanget inte förmår svara upp med vad som krävs för att en verklig förändring ska komma till stånd. De krav på alltmer radikala åtgärder som framförs har dessutom under de senaste åren fått ett uttalat stöd från världens klimatforskare. Men tiden är knapp, och makthavarna måste agera innan det är för sent.

I England deklarerade EU-parlamentsledamoten för The Green party i South West England, tillika professor i strategi och hållbar utveckling, Molly Scott Cato, i en artikel i The Guardian den 26 oktober, tillsammans med ett stort antal andra akademiker att de ansluter sig till Extinction rebellion och deras krav på att de styrande politikerna i Storbritannien måste agera. Man skriver bland annat:

”We are in the midst of the sixth mass extinction, with about 200 species becoming extinct each day. Humans cannot continue to violate the fundamental laws of nature or of science with impunity. If we continue on our current path, the future for our species is bleak” (Facts about our ecological crisis are incontrovertible. We must take action, The Guardian 26 oktober 2018).

I en artikel i samma tidning den 31 oktober redogör hon för sina egna bevekelsegrunder att ställa sig bakom de krav som Extinction rebellion står för, något som bland annat är kopplat till hennes övertygelse som kväkare:

”As a Quaker, I don’t believe that spiritual wisdom resides in books or rituals but in the still, small voice that tells you when something must change. When the inward light, that I believe we all have within us, prompts you to stand up to a fascist bully or to engage in civil disobedience to halt climate breakdown, you have no choice but to follow” (Why I’m turning from law-maker to law-breaker to try to save the planet. The Guardian 31 oktober, 2018).

Aktivism och politik

Många kanske tycker att politiker ska hålla sig borta från folkliga proteströrelser och koncentrera sig på att driva de aktuella frågorna parlamentariskt. Där behöver vi nog tänka om. För att partierna ska ta till sig de radikala tankar och idéer som krävs för att verklig förändring ska komma till stånd behöver människor som är bärare av dessa, men som tidigare inte varit politiskt engagerade, engagera sig politiskt.

Likaså behöver politiker som känner att deras partier stagnerat hämta kraft och energi i de fredliga rörelser som försöker verka för en reell förändring. Utbytet mellan parlamentariskt och utomparlamentariskt arbete behöver stärkas, inte försvagas. Detta är inte minst viktigt för att skapa större samhörighet i förändringsarbetet och för att komma ifrån den känsla av ”vi och dom” som ofta präglar diskussionerna i dag.

Jag känner stor sympati för Molly Scott Catos ställningstagande eftersom jag själv är kväkare. Men också för att jag känner att de växande protesterna mot det politiska etablissemanget är högst berättigade. Det är politikens skyldighet att ta människors oro på allvar, särskilt när det gäller en fråga som är så väl vetenskapligt underbyggd.

Det är nu den de politiska partierna på allvar kommer att prövas. Det är nu det är dags att bevisa hur stort viljan är att ta de modiga beslut som krävs för att vi ska nå reella förändringar. Det är nu det kommer att visa sig vem som är beredd att motsvara de krav planeten ställer på oss. Och det handlar inte bara om hur långt man är villig att gå när det gäller att motverka klimatförändringarna. Det handlar minst lika mycket om hur man hantera de sociala aspekterna av omställningsarbetet, eftersom dessa frågor går hand i hand, eller rättare sagt måste gå hand i hand.

Utan radikala omprövningar av den samhällsmodell som skapat de klimatproblem vi står inför kommer åtgärderna med stor sannolikhet att bli verkningslösa och misslyckas. Eller för att tala klarspråk – det går inte längre att förespråka en samhällsutveckling som inte är beredd att anpassa sig till de planetära gränserna. Detta gör att traditionell tillväxtpolitik går bort som lösning.

Sundhetstecken

Vi är många som insett att situationen är så pass allvarlig att det krävs att vi tillsammans tar ytterligare steg framåt för att stå upp för det vi tror på. Och det är ett demokratiskt sundhetstecken att människor går ut på gatorna för att protestera på ett fredligt sätt och peka på behovet av förändring. I Sverige glömmer vi lätt bort att den moderna samhällsutvecklingen, vid sidan av det parlamentariska arbetet, under historien drivits på av människor som protesterat mot slaveri, för införande av allmän och lika rösträtt, mot rasism och för införandet av medborgerliga fri- och rättigheter, mot krig och mot förtryck och för allas lika värde.

Nu gäller det klimatet.