Söndagens partiledardebatt i SVT var på sätt och vis en annorlunda upplevelse – nya konstellationer, tre block varav ett i regeringen med stöd från ett annat och det tredje blockets budget. Det kunde ha blivit en modigare debatt än vanligt, med fler nyanser, i den bästa av världar.

Under ämnet miljö och klimat kunde man ha diskuterat hur vi ska förbruka mindre av jordens resurser för att skona klimatet, jorden, luften och haven. Istället blev det en debatt som noga undvek alla sådana ämnen, som om det hade varit livsfarligt att ens nämna något som eventuellt inte hängde ihop med en illusion av evig tillväxt. Men partiledarna var ju ändå tvungna att diskutera miljö och klimat, så det fick bli en pseudodebatt om kärnkraft, som ingen av dem längre tycktes ha något emot.

Ingen nämnde kärnkraftens risker, ingen nämnde avfallet, urangruvorna, Tjernobyl eller Fukushima. Det var bara rent och fint, alltihop. Ebba Busch Thor förklarade att om vi inte ska ha olja, kol och gas, då behöver vi väldigt mycket el. SSAB till exempel, som har störst utsläpp i hela landet, behöver väldigt mycket el, och om alla bilar ska gå på el, då behöver vi kärnkraft. På den nivån var det. Isabella Lövin sa, precis som Annie Lööf, bara att marknaden skulle bestämma. Hon kunde lika gärna ha haft en fysisk munkavle på sig. Jonas Sjöstedt var den enda som sa något lite kritiskt om kärnkraften – att det är en gammalmodig teknik, jämförbar med kassettband.

När lag och ordning skulle debatteras ville alla partiledarna ha fler poliser, vissa med större emfas än andra. Alla talade också om att förebygga brott, men det visade sig betyda väldigt olika saker. När Stefan Löfven talade om jobb, skola och civilsamhälle hånade Ulf Kristersson honom och förklarade att det är hans parti som vill ha ”de tuffa åtgärderna”. Med tuffa menar han reaktiva – inte förebyggande. Det går ut på straffa människor hårt när brotten redan har begåtts. Straffa hårdare, utvisa fler och i förekommande fall ta deras svenska medborgarskap ifrån dem. Som om brott per definition inte begås av infödda svenskar och som om export av kriminella var ett sätt att förebygga kriminalitet.

Jimmie Åkesson hävdade som vanligt att brottsligheten är ”importerad”. Det är absurt om man tittar på statistiken. Fallen av dödligt våld har till exempel ökat från 98 år 2002 till 108 år 2018. Det är visserligen en ökning, men folkmängden har ökat lika mycket. Dessutom går det lite upp och ner. 2007 konstaterades till exempel 111 fall av dödligt våld, 2012 var det 68, 2018 var det 108. Allt detta är mycket, vartenda mord är ett för mycket. Men att varje mord är fruktansvärt är inte detsamma som att de ökar i antal. Faktum är att antalet fall av dödligt våld var betydligt högre 1989 och 1991 än det är i dag. 

Expressens läsare gav Ebba Busch Thor högst betyg i debatten. Det är lite lustigt eftersom hon alltid följer samma mall. Först drar hon ett exempel, någon förhoppningsvis autentisk person som har råkat illa ut, något hemskt som har hänt, eller en (1) brottsling med utländskt medborgarskap som inte utvisas. Med en belåtet indignerad min anklagar hon sedan sin motståndare för att vilja att ”det ska vara så”.

Trots att ämnet migration och integration låg sist i programmet och bestod av väldigt spridda skurar lyckades Busch Thor, Kristersson och Åkesson strössla in det lite överallt. De håller på att mejsla fram en åsiktskorridor, där allt ska förklaras med varifrån människor kommer, eller varifrån deras föräldrar kommer. Där man löser problem med att straffa, utvisa och deportera, och där ett medborgarskap är något som kan sitta löst. Varning för den.