En marsdag med solregn 1983 gav jag mig ut i bokreavimlet och hittade Skogsliv vid Walden av Henry David Thoureau. Eftersom jag var intresserad av anarkism och hade hört att han var en av de första anarkisterna köpte jag den. På sätt och vis en miss eftersom Walden handlar väldigt lite om politik – Civil olydnad hade varit ett bättre val, men nu blev det Walden. Den blev en upplevelse, men av en annan sort än jag hade trott.

I Skogsliv vid Walden finns en överväldigande ro. Det är som om författaren sitter lutad mot en tall och tänker alla sina tankar till slut. Det är som om jag också gör det när jag läser. Han berättar om platsen, växterna, djuren, sjön. Hur han bygger sitt hus och skaffar sin mat. Mestadels är maten växtbaserad, men ibland fiskar han. En gång, berättar han, gick han så långt att han ”tog av daga ett murmeldjur, som härjade i mitt bönland – underlättade dess själavandring, skulle buddhisterna säga” och åt upp det. Men det var uppenbarligen inget han fick lust att göra om.

Fast han beskriver noga vad han gör och hur han lever är de tekniska beskrivningarna få och inte avsedda som instruktioner. Däremot är han detaljerad när det gäller ekonomin, antagligen i avsikt att visa hur lite man egentligen behöver. Men mest är han filosofisk på ett ganska spartanskt sätt. Om kläder skriver han att det är bra om de är så enkla att man kan klä på sig i mörkret och att man egentligen bara borde behöva nya när man själv har blivit en ny människa. Tidningar tycker han är fullkomligt överflödiga: ”Jag är helt viss om att jag aldrig har läst några nyheter av värde i en tidning. Om vi en gång har läst om en man som rånats eller mördats eller omkommit av en olyckshändelse, eller om ett hus som brunnit, eller ett fartyg som förlist, en ångare som exploderat, en ko som överkörts på Pacific-banan, en gräshoppssvärm som blivit sedd på vintern – behöva vi strängt taget aldrig läsa sådant mera.”

Skogsliv vid Walden kom ut 1854 och slaveri var fortfarande tillåtet i USA. Thoureau var starkt emot det – och han satte inte lönearbetet mycket högre. Värst, menar han, är ”att vara sin egen själs slavdrivare”. Och långt före Ivan Illich, som på 70-talet räknade ut att cykeln är det snabbaste av alla färdmedel om man räknar in arbetstiden som behövs för att köpa och äga till exempel en bil, kom Thoureau till samma slutsats om att gå till fots.

Men han är inte en odelat sympatisk figur. Där jag sitter, lutad mot min inre trädstam och följer tankarna till slut, blir jag ofta rätt irriterad på honom. När han talar om sig och sitt och naturen är allt väl, men när han blandar in världen omkring sig blir han ibland dryg, självgod och föraktfull. Fast på 1800-talsvis, vilket är mer underhållande.

Mitt exemplar av Walden är tryckt 1982 och översatt av Frans G Bengtsson. Verben har kvar sina pluralformer och det tycker jag är kul. Däremot fattas fyra kapitel, som finns med i nyöversättningen från 2006 av Peter Handberg. Ingendera är svår att få tag i, inte heller den engelskspråkiga, som heter Walden or Life in the woods.