Dokumentären om Josefin Nilsson gick som en isvind genom det offentliga samvetet. Det var ju ingen hemlighet att den folkkära sångerskan blev grovt misshandlad av en pompös teaterapa, lika känd för sina våldsmeriter som för sina scenprestationer. Vad de flesta också känner till är att det värsta som kan hända en man som skadar kvinnor är att skadorna blir kända. För att skona honom från exponeringens fasa står omgivningen därför redo att tvätta bort varje ny blodplump i protokollet. Och blodet rinner lätt mellan fingrarna i den kollektiva förnekelsens spel. Ibland råkar det bara skvalpa ut aningen för mycket. Då står alla och gapar som om de aldrig sett blod förut.

Förra året var det Janne Kladds systematiska rovdrift på unga kvinnor som äntligen steg upp ur källarmörkret och bemöttes med skenhelig bestörtning av den kulturelit som i decennier beskådat hans bisyssla med roat överseende. Och nu blev det dags att återigen ta på sig de förfärade teatermaskerna efter uppmärksamheten kring Josefin Nilssons lidande.

Systern frågade sig i dokumentären var alla feminister fanns när Josefin vittnade om våldet och terrorn som skådespelaren utsatt henne för. Bra fråga, svarar den som saknar svar. Exempelvis har det framkommit att en av mina största feministiska fixstjärnor, som då var chef på Dramaten, ska ha försökt övertala Josefin Nilsson att dra tillbaka sin anmälan. Kvinnomisshandlaren ingick nämligen i hennes nära vänkrets. Själv ingick hon i den generation feminister som gick ut med slagordet ”Det privata är politiskt”. Men när det kommer till personalpolitik tycks det omvända gälla.

Så gavs den misshandelsdömde skådespelaren en förlängd brinntid på över 20 år i rampljuset medan brottsoffrets ljus brann ner i förtid ute i periferin. Och den ironiska sorgkanten runt hela denna begravda skandal är att det var de unga feministerna som tände stubintråden #Brinn för Josefin. Trots att de inte ens hade trampat ur barnskorna då det blev allmänt känt att den beryktade stjärnskådisen ägnade fritiden åt att banka skiten ur sina flickvänner, var det dessa yngre feministers glöd som fick det att brinna i röven på etablissemangets grindvakter så att avskummet till sist sopades bort från scenen.

Svårast att smälta för min personliga del är dock bikterna och bortförklaringarna från den närmsta kretsen, de som suttit på första parkett med full insyn och ändå inte brutit föreställningen. En gång stod jag nämligen själv där, vingklippt och sargad av en plågoande som slog sönder både mig och mitt liv medan han aggressivt slog sig fram till en maktposition i min bransch. Fastän han blivit dömd och min nedtecknade berättelse landade som en bomb tog hierarkins högsta höns honom under sin beskyddande vinge. Men det riktiga dråpslaget kom från vänner och kollegor jag litat på, som ryggradslöst höll förövaren om ryggen.