DEBATT Jag har mycket stort förtroende för Greta Thunberg, men höll inte med då hon sa i Davos att ”I want you to panic”.
Panik är det tillstånd då vi, inför ett överväldigande hot, agerar irrationellt. Det leder ofta till ett ännu värre läge. Nu i klimatkatastrofen är det mycket viktigt att vi inte försämrar läget med panikåtgärder.
Den amerikanska psykologen och sociologen Margaret Klein Salamon, TCM:s grundare, skrev 2016 artikeln Leading the public into emergency mode. Hon definierar emergency mode som ett tillstånd av absolut fokus på en livshotande fara, där alla resurser prioriteras för att möta denna fara. För att ha en chans att vända klimatkrisen, menar hon, måste samhället inse att andra mål är irrelevanta utan ett fungerande klimat.
Två grundläggande steg måste nås: a) Vi måste förstå vidden av det hot vi ställs inför.
b) Vi måste ha en plan för hur vi ska möta detta hot.
Klimatkrisen är svår att förstå. Den är en långsam katastrof, och våra sinnen kan inte uppfatta sådant. Dessutom är vetenskapen komplicerad. Många människor ”förstår” därför läget genom att titta på hur andra agerar. Att då många av våra makthavare bagatelliserar eller ignorerar hotet sänder helt fel signal. De individer som tar hotet på allvar blir lätt utpekade som tokar eller misstänkta för dolda avsikter. Detta är en av anledningarna till att både forskare och miljörörelse självcensurerar för att inte skapa motreaktioner – vilket naturligtvis ytterligare gör det svårt att förstå läget.
Därför händer ingenting, trots att forskarvärlden har vetat i årtionden vad som måste göras. Strategin har visat sig inte fungera, och har ytterligare försenat omställningen. Vad som krävs nu är att medborgarna får veta hela sanningen. Detta skulle kunna leda till panik, och därför krävs steg två, en plan.
Det är ett tragiskt faktum att små barn ofta gömmer sig då de blir rädda, vilket kan bli katastrofalt vid till exempel en eldsvåda. Detta är anledningen till att samhället arrangerar regelbundna övningar för utrymning, för släckning, och för livräddning, i skolor såväl som på andra arbetsplatser. Kunskapen om en åtgärd gör paniken mindre sannolik. Detta gäller även för ett så enormt hot som en klimatkatastrof, det är lättare för människor att ta till sig sanningen utan att råka i panik om de vet vad de kan göra åt saken.
Även om forskningen legat lågt med varningarna så har arbetet fortsatt. Det finns nu mycket klara siffror på vad som måste göras och på hur snabbt det måste ske. Vi i den rika världen måste dra ner våra utsläpp till nära noll, och vi har bara några år på oss. Det är därför mycket viktigt att befolkningen förstår både läget och åtgärderna snarast möjligt. Omställningen kommer inte att bli smärtfri, hela spektret av motstånd från rent förnekande till prioriteringsdiskussioner kommer att stå i vägen. Ofrånkomligen kommer detta att försena processen, vilket gör det ännu mer bråttom.
Till och med FN:s 2030-mål är ett hinder. I och med att klimatfrågan tystats ner så länge har det skapats en resurskonflikt mellan klimatet och de andra hållbarhetsmålen. Avsiktligt eller inte? Spelar ingen roll; konflikten är där och kommer inte att försvinna. Detta komplicerar arbetet eftersom acceptans från medborgarna är kritisk för att få till snabba förändringar. En möjlig väg att komma runt problemet kan vara att tydligt låta klimatåtgärder slå hårdast mot lyxkonsumtion och mot dem som främst orsakat krisen. Just deltagarna i Davos borde kanske ha orsak till panik.
