Västerländsk medias rapportering av kriget i Syrien har till stor del följt den gamla vanliga orientalistiska logiken med bildsättningar där männen porträtteras som en aggressiv, hotfull massa, och kvinnorna som en gråtande och ordlöst lidande dito. Särskilt de sistnämnda får sällan komma till tals som tänkande och handlande subjekt.

Och böcker som denna, av den syriska, numera bosatta i Paris, Samar Yazbek förmår inte helt uppväga den obalansen. För, precis som hon själv skriver, är de kvinnor som varit tillgängliga och villiga att ställa upp i hennes intervjuprojekt en ganska homogen skara: i princip alla tillhör en högutbildad medelklass eller övre medelklass.

Således finns det fortfarande en stor grupp kvinnor som aldrig kommer till tals, såvida detta inte sker genom de högutbildade intervjuobjekten. Men även om det bara är rösterna från ett relativt privilegierat segment som når oss, är Yazbeks bok ett välbehövligt försök att ge röst åt de syriska kvinnor, som liksom kvinnor i alla krig och i alla tider på många sätt är de som drabbats hårdast av de fasor som pågått i snart tio år.

Samar Yazbek, som tidigare har skrivit både reportage och skönlitteratur, tänkte först skriva en roman utifrån sina intervjuer, men bestämde sig sedan för att låta nitton av de kvinnor hon pratat med berätta sina egna historier. Det är historier om hur en vardag med studier och jobb (de kvinnor Yazbek pratat med är alla studerande eller yrkesarbetande) gradvis krackelerar när protesterna mot Assadfamiljen intensifieras och ett fullskaligt inbördeskrig bryter ut. Det är historier om hur drömmen om ett nytt samhälle slås i spillror av såväl regimens våld som islamiströrelsernas gradvisa kidnappning av motståndsrörelsen. Samtliga kvinnor i boken, som ju har underrubriken Berättelser om syriskt motstånd, är progressiva personer som går in i motståndsrörelsen mot regimen med drömmar om demokrati, och som känner sig grundligt svikna av en rörelse som de sett förvandlas i en alltmer konservativ och religiös riktning. Många fängslas dessutom av regimen och utsätts för de mest sadistiska övergrepp.

Detta är aktiva, intellektuella kvinnor som för skarpa ideologiska resonemang om politik och revolutionära metoder. Och även om likheten dem emellan i klass, utbildning och grundläggande uppfattningar kan ses som en brist i Yazbeks reportage (en brist som dock antagligen varit i det närmaste omöjlig att undvika med tanke på förutsättningarna), är det ändå förtjänstfullt hur hon visar att även de religiöst praktiserande kvinnorna bland hennes intervjuobjekt hyser progressiva och feministiska värderingar. En av dem studerar det i västerländsk kontext så laddade konceptet ”sharialag” men är ändå helt övertygad om vikten av till exempel kvinnors rättigheter, och när hon ställs inför en reaktionär islamist argumenterar hon mot hans kvinnofientliga åsikter med hjälp av sina överlägsna kunskaper i just sharia och teologi.

Nitton kvinnor ger också intressanta insikter om det heterogena syriska samhället och alla dess folkgrupper och hur gamla konflikter och fördomar exploaterats i konflikten. Alla kvinnor som figurerar i boken, varav de flesta verkar vara sunniter eller alawiter, är dock starka förespråkare för en nationell gemenskap där den religiösa eller etniska gruppen ska vara av underordnad betydelse.

En mer nedslående likhet mellan de modiga och intelligenta kvinnor som talar i boken är uppgivenheten. Deras längtan efter demokrati slogs brutalt ner och motståndet beslagtogs till stor del av än mer destruktiva krafter. Flera av kvinnor uttrycker besvikelse gentemot omvärlden. De allra flesta, både de som lever i exil och de som är kvar i Syrien, ser slaget om friheten som förlorat. Det som en av kvinnornas mamma säger när revolutionen bryter ut ter sig som en kusligt korrekt profetia: ”Ni känner inte Assadfamiljen. De kommer att bränna ner hela Syrien och kommer aldrig att falla.”

Av allt att döma hade hon rätt.