Klockan är sex på morgonen, solen har just gått upp. Cute Mhongo och Belinda Mzimba, två av Black mambas rangers, möter mig vid entrén till det sydafrikanska naturreservatet Balule Nature reserve. Vi ska patrullera till fots längs med staketet för att leta efter spår av inbrott som kan ha skett under natten. Luften är redan het och den röda jorden knastrar under skorna.

Förutom beväpnade tjuvjägare rör sig både lejon, noshörningar och leoparder fritt i reservatet. Men kvinnorna bär inga vapen.

– Tjuvjägare har jagat bort oss ibland när de vill hämta sitt byte. Men oftast springer de iväg själva eftersom de inte vill bli upptäckta. Alla vet att vi inte bär några vapen, så ingen skjuter på oss, säger Cute Mhongo.

– En gång blev vi jagade av ett lejon, fortsätter hon. Vi sprang och sprang, och till slut sprang vi upp på det där berget.

Hon pekar mot en lummig bergssluttning.

– Vi satt där uppe en hel dag och var rädda för att bli uppätna. Då tänkte jag: ”Om jag överlever det här, då slutar jag på det här jobbet.” Men jag är kvar. Någon måste föra djurens talan, de kan inte göra det själva.

På ett kontor i utkanten av naturreservatet sitter Craig Spencer, Black mambas grundare.

– Det pågår ett krig här som världen inte känner till. Men våldet löser inte problemet. Våld leder till mer våld – ju mer vi skjuter desto mer skjuter tjuvjägarna tillbaka. Det skapar bara en massa änkor och föräldralösa barn. Våldet upprätthåller ett trauma i hela samhället. För att verkligen lyckas bekämpa tjuvjakten måste vi bryta våldsspiralen och stärka sammanhållningen. Vi måste visa att en annan väg är möjlig, säger han.

Det var ur dessa tankar som Craig Spencer år 2013 grundade Black mambas, världens första kvinnodominerade anti-tjuvjaktsenhet. Genom sitt arbete med icke-våldsamma metoder revolutionerar de synen på naturskydd i Sydafrika. Istället för att skjuta tjuvjägarna fokuserar de på undervisning på lokala skolor, opinionsbildning och obeväpnade patruller i naturreservatet.

Ett hårt arbete

Belinda Mzimba berättar att ingen av dem visste någonting om naturvård innan de utbildade sig till rangers. Utbildningen var tuff. Bland annat skulle kvinnorna klara sig helt själva i tolv dagar ute i bushen, utan tillgång till bekvämligheter.

– Flera av oss har hiv och det här är ett fysiskt krävande jobb, säger hon.

Plötsligt får kvinnorna syn på något vid staketet och stannar till. De talar lågmält med varandra på sitt modersmål tsonga.

– Fotspår, säger Belinda Mzimba på engelska och pekar på marken. Vid det tre meter höga elektriska staketet syns flera suddiga skoavtryck i det torra vägdammet.

– Tjuvjägare? frågar jag.

– Nej. De kommer från killen som sköter underhållet på staketet. Vi vet vad alla här har för skor, även tjuvjägarna, svarar Belinda.

Från samma byar

Det går upp för mig att tjuvjägarna kommer från samma byar som de, att alla känner alla. Det här är inte ett krig mellan nationer där fienden kan reduceras till en anonym stereotyp – det är snarare ett samtal runt ett köksbord.

Balule Nature reserve ligger i utkanten av Krugerparken som är hem åt den största noshörningspopulationen i världen. Under kolonialismens guldålder var Sydafrika ett Edens lustgård med obegränsade naturresurser. Djuren jagades friskt. Vid 1800-talets mitt började arter att dö ut. Kolonisatörerna började inse att resurserna var ändliga och stiftade lagar för att begränsa jakten. Naturreservaten bildades, vilket innebar att ursprungsbefolkningen tvingades att flytta på sig från den mark de levt av i generationer. Bara de socialt privilegierade fick tillträde till reservaten. Under apartheid-eran intensifierades splittringen ytterligare och den svarta och underprivilegierade delen av befolkningen alienerades systematiskt från sitt eget naturarv.

I dag står den underprivilegierade delen av befolkningen för tjuvjakten – för att få mat på bordet, eller som springpojkar åt globala maffialiknande organisationer där toppskiktet kammar hem de stora vinsterna. I takt med att Asiens ekonomier utvecklas ökar också deras efterfrågan på olika djurdelar som bland annat används inom traditionell kinesisk medicin. Stora risker är involverade för dem som utför grovjobbet, men många är så fattiga att de inte ser något alternativ.

För barnens framtid

Staketet tar slut. Vi slår oss ner på en stock i skuggan av ett stort träd bredvid ett järnvägsspår.

– Järnvägen går till gruvan, förklarar Cute Mhongo.

Palaboragruvan är med sina 2 000 meter den djupaste i södra hemisfären. För tillfället ägs den av ett kinesiskt företag. Den rasar regelbundet in, men eftersom det finns mineraler kvar i marken fortsätter man att gräva.

– Det går flera tåg varje dag genom reservatet och de kör väldigt snabbt. Många djur dör på järnvägen. Vi har försökt att prata med gruvarbetarna om det. Först ville de inte lyssna på oss, men de har börjat nu efter att vi har påpekat hur dyrt det blir för dem med alla vagnskador och tåg som spårar ur och måste bärgas, säger Cute Mhongo.

Belinda pekar på en hög med brädor en bit bort.

– Det där har varit ett hus som byggdes till oss. Tanken var att vi skulle bo där, men det ramlade ihop av vibrationerna från järnvägen innan det hann bli klart.

Båda fnissar.

– Tur för oss, det hade inte varit kul att vakna av tåget varje natt. Nu kommer det, du kommer att känna det. Det kommer att ge dig en kroppsmassage.

Cute och Belinda bor flera timmars bilfärd bort med sina respektive familjer och barn som de försörjer med sin inkomst. De jobbar i cykler om tre veckors arbete och en veckas ledighet. Båda är stolta över sitt jobb fastän det kräver att de är borta från barnen under långa perioder.

– Det är för våra barns framtid som vi gör det här, säger Cute Mhongo.

Black mambas jobbar på flera fronter. Förutom att patrullera i reservatet och försöka göra Balule Nature reserve oattraktivt och olönsamt för tjuvjägare, arbetar de också med undervisning i lokala skolor. Där förmedlar de kunskap om djur och naturvård. Att ändra värderingarna i samhället är en viktig pusselbit – människor är det största problemet, men också nyckeln till lösningen.

En radikal idé

Naturskydd i Sydafrika har sedan kolonialtiden varit den vite mannens krig. Att låta svarta, obeväpnade kvinnor bekämpa tjuvjakt är en radikal idé som möter en hel del motstånd, berättar grundaren Craig Spencer på Black mambas kontor:

– Många tror att kvinnor inte är kapabla att utföra arbetet. Men vi såg flera fördelar med att anställa just kvinnor. De är svårare att korrumpera än män. De tar också ett större ansvar för barnen och har därigenom ett stort inflytande över samhället.

Kvinnorna rekryterades från närliggande byar där de också blir ambassadörer för idén att naturskydd ligger i allas intresse. Kvinnorna får en rättvis lön och är ett levande exempel på att det är möjligt att försörja sig på hederlig väg utan att riskera livet i bushen.

– Att inte skjuta tjuvjägarna är också utanför boxen, fortsätter han. Folk har svårt att tänka sig att det kan fungera. Om vi gav kvinnorna vapen hade vi haft mycket lättare att få bidrag till vår verksamhet. Särskilt om de också sköt med dem och publicerade det på sociala medier. Folk älskar sådant. Rika vita människor på andra sidan jorden ser inlägg på Facebook och hetsar på – ”skjut de jävlarna, bränn deras hus” – och så vidare. Men vi som lever här, vi lever med konsekvenserna. Den rådande etiken tvingar människor att sätta djurens liv framför människors. Men det är orättvist av världen att begära det av en mor, eller en far. Beteendeförändringarna som vi vill understödja kommer inte att uppnås genom att vi skjuter varandra, säger Craig.

Långsiktigt projekt

Sydafrika har präglats av alienation och raskonflikt under många decennier. Samtalet runt köksbordet är komplext, klyftorna i samhället når djupt. Men samtidigt som efterdyningarna av apartheid är långt ifrån överspelade finns det också en genuin vilja att bygga broar.

Black mambas är ett långsiktigt projekt som syftar till att få den underprivilegierade delen av befolkningen att känna tillgång till, och ansvar för, naturarvet. Framgångarna är tydliga även om de är svåra att mäta i siffror. Black mambas har lyckats med att helt eliminera snaror i Balule Nature reserve – de har varit så ihärdiga i att ta bort dem att tjuvjägarna har tröttnat på att placera ut nya. De har också flyttat vattenhål längre in i reservatet för att göra det svårare för tjuvjägarna att lyckas nå dem på den korta tid de har på sig mellan patrullerna. Det finns också tydliga tecken på att tjuvjägarna i området har sökt sig annorstädes. Men framför allt är medlemmarna förebilder i sina byar och sprider budskapet att det ligger i allas intresse att bevara djuren och naturen för framtida generationer.