För några veckor sedan förlorade jag min katt Morka. Hon har varit med mig under hela min tid som förbundsordförande för Djurens rätt. Hon var med mig i Bryssel när jag jobbade för Eurogroup for animals. Som en bekant sa, relationen till henne har varat längre än vad de flesta andra relationer gör.

Jag, en person som är van vid att kunna lösa problem, stod hjälplös inför veterinärens besked. Det här skulle jag inte kunna ordna upp. Tumören var aggressiv. Jag skulle bli tvungen att släppa taget. Veterinären kom hem och gav sprutan medan jag satt bredvid min katt i soffan.

Får man sörja ett djur och hur länge? Får man stanna hemma från jobbet eller skolan? Det gör jag. Jag sörjer min katts närvaro och de små rutiner vi hade utvecklat, sådana små stunder i vardagen som man har med någon man känner väldigt väl. När jag tidigare har skrivit om sorg efter ett djur har läsare hört av sig med tacksamhet. Många vågar inte prata om att sörja djur av rädsla för att bli bemött med ”men det var ju bara en katt.” Om inte omgivningen förstår värdet av relationen som just har gått förlorad så kan det kännas bättre att vara tyst.

För många människor är relationen till ett djur den viktigaste, och kanske också den längsta, relationen. Fotografen Ross Taylor har dokumenterat människors farväl av älskade djur i fotoserien Last Moments. Det är bilder av de starka band vi utvecklar över artgränser.

Att avliva ett svårt sjukt familjedjur är en handling vi gör som en sista omsorg, men beslutet ställer frågor om att vara den som kan bestämma över en annans död. Döden är ett våldsamt verktyg som används mot miljoner djur varje dag. Dels för att någon tröttnat på ett husdjur, men framför allt mot de djur som föds upp för att bli en köttbit.

Los Angeles Times publicerade nyligen ett reportage om människor som visar omsorg om några av de djur vars död ingen sörjer. Under de två minuter som slakttransporterna stannar till utanför slakteriet finns aktivister från Save movement där för att ge vatten, några kärleksfulla ord och kanske en smekning. Det är enda gången grisarna möter mänsklig medkänsla. Sekunder senare körs de in genom slakteriets grindar. Deras liv går obemärkt förbi utom för de aktivister som är där för att bevittna det.

Vad vet djur om döden? Enligt Per Jensen, professor i etologi, reagerar djur starkt på händelser som är förknippade med fara och död även om djur saknar uppfattning om själva döden. Det gör att timmarna eller dygnen för slakttransporten med törst, kyla eller överhettning, åksjuka, främmande djur och ljud, är nog för att slakten ska bli en skräckfylld upplevelse.

Vi känner till mer än någonsin tidigare om djurs känslor och upplevelser, och hur lika vi är. Vi kan kommunicera och skapa band med andra arter. Vi behöver ge relationen mellan människa och djur den respekt som den förtjänar. Det behöver omfatta också alla de djur vars liv i dag ingen sörjer.