Västsahara är ockuperat av Marocko och den folkomröstning om områdets framtid som FN föreskrev 1992 har ännu inte hållits. Tidigare har Sverige stött Västsahara och riksdagen har röstat för ett erkännande. Men i praktiken vill varken Sverige eller EU stöta sig med Marocko, skriver Per Gahrton på veckans Under ytan.
Idag kan man fritt kritisera det mesta och säga saker som man på Hassan II: s tid skulle åkt i fängelse i tio år för, säger Mohamed Fares, en luttrad marockansk frihetskämpe som nu är ordförande i Marockos Gröna parti, som har en plats i parlamentet och nyligen välkomnades som medlem av Global Greens (och då bytte från La Gauche vert till enbart Les Verts).
Det dussin marockanska grönvänsteraktivister, varav ungefär hälften kvinnor, jag träffar har ungefär samma syn som jag på det mesta. Utom en sak: Västsahara.
Visst självstyre
I den frågan har De Gröna samma uppfattning som praktiskt taget alla marockaner: Västsahara är en del av Marocko! De Gröna kan tänka sig visst självstyre, men ingen speciell autonomi för Västsahara, utan inom ramen för en regionalisering av hela landet. Och naturligtvis ingen avskiljning från Marocko, ingen suverän stat. Jag får en historisk föreläsning om Västsaharas långa anknytning till Marocko, som ju var självständigt sultanat före den franskspanska kolonialismens ankomst under 1800-talet. Att Haag-domstolen 1975 förklarade att Västsahara varken tillhör Marocko eller Mauretanien (vilket Mauretanien respekterade) och att FN anser att områdets status bör avgöras i en folkomröstning, tycks inte spela någon roll för vare sig De Gröna eller andra marockaner. Att försöka diskutera Västsahara med marockaner – av alla politiska kulörer – är ungefär lika givande som att försöka prata Abkhazien med georgier, Kosovo med serber eller Katalonien med spanjorer.
Huvudsyftet med mitt besök är att hålla föreläsning på Internationella universitetet i Rabat om ”Internationell migration och mänskliga rättigheter i Medelhavsområdet”. Jag konstaterar att EU saknar effektiv gemensam migrationspolitik och att samarbete mellan EU och Nordafrika är nödvändigt för att undvika massdöd på Medelhavet. Min tanke var förstås inte att samarbetet skulle bestå av en förtäckt byteshandel där Marocko återtar invandrare (till exempel de hundratals ensamkommande gatubarn som kom till Sverige häromåret) mot att EU sviker Västsahara.
Sveriges reträtt
EU-parlamentet godkände den 12 februari, med 415 röster mot 189 och 49 nedlagda, ett fiskeavtal med Marocko som innefattar också fiskevatten utanför Västsahara, trots att EU-domstolen slagit fast att ett EU-avtal med Marocko inte får omfatta Västsahara. Beslutet hälsades med jubel i de marockanska medierna och jag fick frågor om det inte måste tolkas som de-facto-erkännande av att Västsahara tillhör Marocko. Jag kollade EU-kommissionens hemsida, där det (12/2) fastslås att ”avtalet betyder dock inte något erkännande av marockansk suveränitet över det västsahariska området”. Däremot betonas att Marocko är skyldigt att rapportera till EU att avtalet, enligt vilket EU betalar Marocko 160 miljoner euro under fyra år, leder till ekonomiska fördelar för Västsahara. De Gröna röstade nej och på deras hemsida kritiseras beslutet av de svenska MP-ledamöterna Linnea Engström och Bodil Valero.
Hur är det med Sveriges regering? Riksdagsbeslutet 2012 om att erkänna den av Polisario utropade västsahariska staten har inte genomförts, varken av Reinfeldtregeringen eller av Löfvenregeringen. Varför? Den marockanska tidningen Al-Ahdath Al-Maghribiya (16–17/2) ger en intressant bild genom en översikt av alla länder Marocko har konflikt med om Västsahara, till eempel Algeriet och Iran. Men också Sverige, som anklagas för att ha stött Polisario, men som sägs ha backat. Nu, påstår tidningen, förnekar företrädare för svenska utrikesdepartementet alla planer på att erkänna den västsahariska republiken. Flera marockaner som sysslar med migrationspolitik förklarade för mig att de är övertygade om att Sveriges reträtt är betalning för att Marocko samarbetar kring de ensamkommande gatubarnen.
Viktig handelspartner
Mitt besök sammanföll med statsbesök av det spanska kungaparet. Spanien är det EU-land som berörs mest av Marockos roll i migrationssammanhang. Spaniens enklaver i norra Marocko, Melilla och Ceuta, har ofta varit första målet för afrikanska migranter. Dessutom är Spanien det EU-land som gynnas mest av fiskeavtalet. En del marockanska medier försökte tolka det spanska kungabesöket som spansk anpassning till Marockos syn på Västsahara. Men den spanske utrikesministern fastslog att Spanien fortfarande stödjer FN:s och EU:s officiella ståndpunkter.
Frågan är ändå vad som verkligen är på gång inom EU när det gäller Västsahara. Det är rätt tydligt att EU, genom fiskeavtalet, och Sverige, genom att inte fullfölja riksdagsbeslutet om erkännande av Västsahara, är på reträtt. Man vill inte skada relationerna med en viktig handelspartner. Dessutom råkar Marocko vara ett de mest demokratiska länderna i Nordafrika och Mellanöstern. I regionen finns enligt Economist Democracy index och Freedom house bara en demokrati – Tunisien – och två hybriddemokratier: Libanon och Marocko. Det paradoxala är att just bristen på fullständig demokrati, i form av kungens övergripande makt, samtidigt är en garanti för att demokratin inte brakar ihop. Eftersom kungen, Mohammed VI (som regerat sedan 1999) anses vara ättling till profeten Mohammed, kan han bromsa den islamistledda regeringens framfart. Som tur är tycks kungen stå för en modernistisk och liberal politik och utnyttjar sin allmänt respekterade ställning för att balansera mellan en djupt islampräglad konservatism i delar av befolkningen och en närmast sekulär, ofta franskinspirerad, radikalism, som är stark bland stadsbor och högutbildade.
Det är lätt att känna sig schizofren i förhållande till Marocko. I gatubilden finns minst lika många obeslöjade kvinnor som beslöjade, valsystemet innehåller särskilda kvoter för kvinnor och ungdomar, i samtal och i massmedier framstår landet som nästan demokratiskt, med friheter som större delen av den arabiskmuslimska världen saknar. I öknen byggs världens största solenergianläggning, modernismen och miljömedvetenheten ligger ljusår framför jihadister och islamister, som spelar stor roll i andra delar av regionen.
Respekt för folkrätten
Och så denna gammaldags territorialistiska syn på Västsahara! Den påminner om den franska synen på Algeriet på 1950-talet. Jag minns möten med annars progressiva franska vänsterstudenter som blev blockerade när Algeriet nämndes, ”det är ju en del av La France!” Vilket det inte var. Men det krävdes en miljon dödsoffer innan den saken kunde klaras av. Och Frankrike höll på att bli militärdiktatur. Man får hoppas att både Marocko och omvärlden inser att det är med eld man leker när det gäller Västsahara. Måtte de nyligen inledda samtalen i FN-regi leda till en fredlig lösning. Kanske inte en suverän västsaharisk stat. Men minst en särskild autonom region, kanske som Skottland. Först måste dock den beslutade folkomröstningen, som skulle hållits för snart trettio år sedan, genomföras. Att det finns omfattande praktiska problem, inte minst att fastställa vem som ska ha rösträtt, är uppenbart. Men det är svårt att tänka sig att en lösning ska bli godtagbar för alla parter om den inte fastställs av en folkomröstning. Det handlar också om respekt för folkrätt och FN:s fredsroll. Och där har både EU och Sverige stort ansvar.
