Ett exempel som först mest verkar vara kuriosa är den lilla myran som gång på gång klättrar upp på ett grässtrå och ramlar ner. Den kan inte låta bli, den styrs nämligen av en parasit som behöver komma in i kroppen på ett däggdjur för att kunna gå vidare med sitt eget liv. Alltså liftar den med myran och får den att klättra högst upp på grässtrået så att den, med parasit och allt, ska bli uppäten av ett betande djur.

Myrans frihet, sådan den nu var från början, är tillintetgjord, men parasiten är fri. Nej, det är den ju inte. Den kan inte välja att låta myran vara i fred, men den är i alla fall den som får friheten att leva vidare och föröka sig. Myran blir bara mat.

Bilden av myran och parasiter hänger kvar i huvudet medan Raol Martinez går vidare till människan, samhället, hur vi styr och styrs, tvingar och tvingas, manipulerar och manipuleras.

Den fria marknaden – är den något som gör oss fria? Inte i Raol Martinez bok. Han skriver: ”Frihet är kanske kärnan i argumenten för den fria marknaden, men den frihet som värnas är inte den som de flesta förknippar med det ordet. Det är en frihet som är förenlig med förödande fattigdom och exploatering, auktoritärt styre och systematisk exploatering. Den uppstod med hjälp av stöld och spreds med hjälp av krig. Den har skickligt utnyttjats för att försvara att företag står fria från folkligt styre. Den nyliberala teorin har förvanskat det ädla frihetsidealet till oigenkännlighet och storföretagen har använt det för att neutralisera statens makt och urholka de mänskliga rättigheterna. Alla som vill skapa ett friare samhälle måste skyndsamt befria detta ideal ur den fria marknadens grepp.”

Det är parasitens frihet, inte vår.

Ett av mina vuxna barn betonar ofta att den fria viljan inte existerar. Det vill säga, själva viljan kan nog vara fri, men vi själva kan bara göra det vi har förutsättningar för, menar han, och det är viktigt. För det innebär att man aldrig kan kasta skuld på någon, inte heller på sig själv. Vi gör så gott vi kan, och när vi inte kan är det för att vi inte hade det valet. Bättre lycka nästa gång.

Våra diskussioner sipprar in i mina tankar medan jag läser, för Martinez för ungefär samma resonemang, fast lite mindre kategoriskt. Men finns det något hopp då? Eller styr parasiten oss alla mot undergången?

Det känns rätt kompakt när frihetens gränser tornar upp sig på sidorna. Både boken och ofriheten. Och ja, vi bär ofriheten med oss vart vi än går, men också möjligheten att karva fram något annat. Och vi kommer dit.

Om vi vill ha ett mer empatiskt samhälle måste vi vara mer empatiska, skriver Raol Martinez alldeles mot slutet av boken. Om vi vill ha ett kunnigare samhälle måste vi bli kunnigare och om vi vill bli fria måste vi leva som om vi vore det. Och då måste vi veta vad det är som hindrar oss och hur det går till.

Det är den kunskapen vi får i den här boken. Inte hela, förstås, men det är en grundlig genomgång. Med tanke på hur mycket kunskap den faktiskt rymmer är den inte alls svår. Språket är enkelt och behagligt och översättningen är välgjord. Den är som gjord för en längre tågresa.