Statens exklusiva rätt att använda våld inom sitt territorium kallas för våldsmonopol. Rätten utövas av myndigheter såsom polis och militär. I Sverige kan även Kronofogdemyndigheten och Kriminalvården anses ingå i våldsmonopolet, då de med tvång verkställer domstolsbeslut.

Skillnad på polis, ordningsvakt och väktare:

Polis:

Poliser är anställda av Polismyndigheten och har en utbildning på 2,5 år. Polisen ska ta upp anmälan om brott, bedriva spaning och utreda brott. De har en mängd befogenheter för att begränsa människors friheter, från att reglera trafik till att använda våld, även dödligt. Befogenheterna gäller, när lagen kräver det, i hela landet och även under ledig tid. Användandet av våld får ske om inga andra medel räcker till, exempelvis om någon som ska häktas/anhållas försöker komma undan, om det finns fara för liv, hälsa eller värdefull egendom, eller om polisen själv möts med våld eller hot om våld.

Ordningsvakt:

Ordningsvakter har rapporteringsskyldighet till Polismyndigheten, som även genomför grundutbildningen på minst 80 timmar. En ordningsvakt tillsätts istället för polis på exempelvis idrottsevenemang, krogar, mässor eller sjukhus i syfte att upprätthålla ordning och laglydighet. Polis tillkallas endast om en omhändertagen behöver transporteras till förvaringsutrymmen. Ordningsvakten får, precis som en polis, använda våld om det behövs enligt lagen. Befogenheten kan användas vid omhändertagande, avvisande eller gripande. Ordningsvakter blandas ofta felaktigt ihop med väktare.

Väktare:

Till skillnad från ordningsvakter och poliser får väktare bara ingripa på samma sätt som vem som helst i samhället, så kallat envarsgripande. Det innebär att man har rätt att gripa den som begår ett brott – som kan straffas med fängelse – och påträffas på bar gärning eller på flyende fot. Länsstyrelsen är ansvarig myndighet för bevakningsföretagen där väktarna är anställda.

Källor: Riksdagen: Polislag (1984:387) samt Lag (1980:578) om ordningsvakter, Polismyndigheten, TT.