Vi kopplar upp oss på Skype och efter förvånansvärt lite teknikstrul får vi kontakt.

– Funkar det här? Åh, nu ser jag dig! Hej! Vad roligt att ”ses”, utbrister Kata Nylén, som bor i Kenyas huvudstad Nairobi tillsammans med sin man och sina två barn.

Sedan augusti förra året jobbar hon där som klimatpsykolog med organisationsuppdrag åt olika ickestatliga organisationer och företag. Förutom konsultuppdrag arbetar hon volontärt med lokala klimatinitiativ. Bland annat hjälper hon till i ett projekt där kvinnor i slummen syr återanvändningsbara bindor för att sälja.

– Flytten till Nairobi var ett oerhört svårt beslut, men jag kommer aldrig att ångra det. Jag känner att jag verkligen gör skillnad i projekten jag är med i.

Volontärarbetar

Kata Nylén är legitimerad psykolog och har en bakgrund som projekt och processledare för olika preventiva insatser inom skola och socialt arbete i Sverige. Hon har sedan länge haft en nära relation till naturen och intresserat sig för klimatfrågor. Men det var för sex år sedan, när hennes dotter Selma skulle födas, som intresset fick en känslomässig koppling.

– Föräldraskap handlar om vilken värld och vilket förhållningssätt till den världen jag vill visa mina barn. Ju mer jag läste om vad som kommer hända med planeten om vi inte gör något, desto mer insåg jag vilket mörker vi har framför oss. Jag vill kunna se mina barn i ögonen och säga att jag gjorde allt för deras framtid.

Blev heltidsjobb

Den nyfunna passionen fick Kata att känna att hon ville ägna sig åt det på heltid, och använda psykologin för att göra världen till en bättre plats.

– Jag tänkte på det hela tiden, läste på massor och ju mer jag lärde mig desto tydligare blev det att det var det här jag skulle göra.

För ganska precis ett år sedan tog hon kontakt med två av sina gamla kursare, Frida Hylander och Kali Andersson, efter att ha fått reda på att de också hade ett stort intresse för klimatpsykologi.

– Vi alla är av åsikten att psykologin är ”the missing piece”. Den naturvetenskapliga forskningen har gjort sitt. Vi vet vad som håller på att hända och vad vi behöver göra. Så vi ville försöka förstå hur man kan få folk att börja agera, säger Kata Nylén.

De började nysta i frågan och ett spånmöte blev så småningom till plattformen Klimatpsykologerna, där de erbjuder personer och organisationer hjälp att bli mer hållbara, hantera klimatångest och öka sitt engagemang.

Sedan dess har de medverkat i morgonsoffor, radioprogram, dagstidningar och panelsamtal.

– Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle bli så uppmärksammat när vi drog igång. Det senaste året har klimatet varit på agendan. Efter den varma sommaren med alla skogsbränder tror jag många började känna klimatförändringarna. Det blev helt plötsligt lite närmre och handlar inte längre om något långt in i framtiden i andra länder – utan här och nu i Sverige, säger Kata.

För två månader sedan skrev de kontrakt med Natur & Kultur och arbetar nu på en bok där de gräver djupare i den psykologiska forskningen kring hur vi hanterar klimathotet, skapar effektiv förändring och hur alla kan bidra till den omställningen världen står inför.

– Det känns så kul och pirrigt. Vi ser ett stort behov av en psykologisk förklaring till vad som händer med oss människor i relation till klimatförändringarna.

Svårt att förstå allvaret

Enligt Kata finns det flera olika psykologiska mekanismer som gör det svårt att förstå allvaret i situationen.

– Vi underskattar problemen för att konsekvenserna inte kommer direkt efter våra beteenden. Säg till exempel att koldioxidutsläpp syntes, att det sipprade ut svart rök när man åt kött, då skulle det vara mycket enklare.

Hon förklarar att sociala normer påverkar oss starkare än information. Med andra ord: hur mycket det än informeras om att kött är dåligt för klimatet hjälper det inte så länge människor runt omkring oss fortsätter äta kött.

– Vi är flockdjur. Och det finns en stor rädsla att bli utesluten från gruppen, så därför kollar vi oss omkring och gör helst som alla andra.

Hon berättar att experiment har visat att människor hellre ljuger och gör icke-moraliska saker än att bli lämnade av gruppen.

– Men det fiffiga med flockdjursbeteendet är att om vi lyckas ändra de sociala normerna, så blir det en snöbollseffekt. Det krävs inte att 80 procent ställer om, får vi bara över 25 procent kommer resten av bara farten.

Men om vi vet det, varför gör inte fler mer?

– Det hjälper inte alltid att vi vet vad vi ska göra. Det är som att vi inte orkar ta in hur det egentligen ligger till. Många reagerar med förnekelse och undviker problemet.

En annan anledning till att omställningen går så långsamt är enligt Kata att människan är ett vanedjur.

– Vi är vana att ta bilen, flyga på semester och äta kött. Beteendeförändring tar tid, säger hon.

Om man vill se över sina egna beteenden finns det en del grejer man kan tänka på för att göra en effektiv beteendeförändring.

– Vi vet att positiv förstärkning hjälper. Om du på något sätt kan belöna dig när du gjort det önskvärda beteendet är det superbra. Omge dig med personer som peppar och hyllar ditt nya beteende.

Slutade flyga

Kata vill samtidigt understryka att man som individ inte ska lägga för stor press på sig själv och säger att det viktigaste är att organisera sig.

– Att leva klimatsmart är inte svart eller vitt. Jag hade slutat flyga och var nöjd med det, men resan hit krävde minst två flygresor och då fick jag väga det mot allt arbete jag kan bidra med här jämfört med hemma, säger hon och fortsätter:

– Visst kan jag skippa flyget och leva i Välfärdssverige där det är enklare att sopsortera, dricka vatten utan plastförpackningar och transportera mig med fungerande kollektivtrafik, men här vet hundratusentals människor inte ens om att en klimatförändring håller på att ske.

Fattiga drabbas hårdast

Hon säger att klimatförändringarna är mycket tydligare i Nairobi än i Sverige och att hon genom sitt engagemang här fått upp ögonen för det globala perspektivet.

– Jag får se rättviseaspekten på nära håll. De som drabbas hårdast av klimatförändringarna är de som är minst skyldiga. Torka och opålitligt väder leder till att människor här inte får mat.

En timme har gått. Tiden har flugit förbi och det känns inte längre som att vi sitter i olika världsdelar. Vi ska precis lägga på när Kata stoppar mig.

– Förlåt, men psykologen i mig vaknar. Nu har jag suttit och babblat en hel timme om mig, det är jag inte van vid. Får jag bara ställa några frågor …?