Det hände sig på den tiden när socialdemokaten Anna Hedborg förskräckt meddelade att föräldrar tar ut föräldraledighet alldeles obetalt. Detta förhållande beskrevs som en synd i sig. De kunde ju arbeta och göra rätt för sig. Producera. Skapa tillväxt.

I samma veva underrättades världen om att sådant ofog leder till allvarliga problem för näringslivet som inte riktigt ”vet var det har sina anställda”. Avsändare för det senare budskapet var LO-chefen, tillika socialdemokraten, Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson.

Året då detta meddelades var 2014. Då hade länge predikats att vår plikt är att arbeta och konsumera, hålla igång hjulen. Om detta rådde stor enighet. Vi levde redan under den överideologi som heter Arbetslinjen.

Ibland blir jag trött på sossar. De borde duga till mer. Till något bättre. De bär ju ändå på en historia som är ärofylld. Även om den historien ligger en bit bort.

Det är förskräckligt att så många av arbetarrörelsens företrädare – hand i hand med så många företrädare för liberalismen – anammat ekonomismens budskap: arbeta, konsumera, producera, skapa tillväxt. De försäker förvandla allt mer av det som är våra civila liv till sådant som kan generera jobb och tillväxt.

Vi behöver en bred motreaktion mot denna utveckling. Den som kommer från vänster kan luta sig mot Nina Björk, vars argumentation är sylvass utifrån socialistiskt och feministiskt perspektiv. Den som kommer höger kan luta sig mot Staffan Burenstam Linder, som för flera decennier sedan lika sylvasst konstaterade att vi hamnar i ett ekonomiskt slaveri om vi låter oss styras av tillväxtmanin. Från grönt håll finns möjlighet att luta sig mot nästan alla gröna mödrar och fäder som formulerat tankarna i det som kallas grön ideologi.

Vi behöver en fredlig kulturrevolution som frigöra oss från ekonomismens järnlag, befriar oss ur den tankebur som dominerar samhällsdebatten. Fler nya barnvagnar sätter snurr på ekonomin. Men de där som ligger i barnvagnen är mest till besvär. Snorar och drar ner tillväxten när föräldrar tvingas vara hemma. Det var det reella innehållet i propåerna från de S-märkta Anna Hedborg och Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson. Den sistnämnda har toppat sina ideologiska uttalanden i samband med att LO ville få fler småbarnsföräldrar att jobba heltid med att det ”kanske kan leda till att en del småbarn får långa dagar på dagis. Det får vi ta! Det viktiga är att kvinnorna inte fastnar i deltidsträsket”.

Att långa dagar för småbarn kan innebära uppemot 12 timmar på deras ”arbetsplats” är inget som bekymrar företrädaren för den stora fackliga organisation som med vidöppna ögon accepterat att traditionellt kvinnliga arbeten varit sämre betalda än traditionellt manliga. Och att de som omfattas av de sistnämnda kunnat förhandla sig till sänkt arbetstid medan de förstnämnda ofta drabbats av delade turer och därmed längre arbetsdagar. Det är enklare att göra barn till verktyg för ökad jämställdhet än att driva krav i löneförhandlingar och villkor på arbetsmarknaden. Hyckleri är bara förnamnet.