Allt fler är uppkopplade allt mer, men få ägnar en djupare tanke åt all den energi som våra digitala aktiviteter kräver. Vi klickar, gillar, spelar, delar och dokumenterar. Dygnet runt, jorden runt.

I Vetenskapsradion Klotets program Molnet slukar el – går det att lagra hållbart? den 27 februari intervjuas några forskare som pedagogiskt förklarar digitaliseringens kostnad mätt i energi. Som lyssnare får en veta att världens datatrafik ökar med 25 procent per år och fördubblas vart tredje år, att 90 procent av all information har skapats under de sista två åren, samt att datatrafiken i dag orsakar lika stora koldioxidutsläpp som flyget.

Hur stora kommer utsläppen vara i morgon, med den utvecklingen?

”Grön el”

Jag måste pausa, ta några djupa. Det är ironiskt, men vad gör jag om inte googlar för att hitta fler källor på dessa siffror. Eftersom jag har en pålitlig uppkoppling tar det inte lång tid att klicka sig fram till diverse vetenskapliga studier som delats i ämnet.

Jag snörar på mig joggingskorna för att lyssna klart på programmet ute i terrängen, där jag samtidigt är uppkopplad genom en app som mäter pulsen med flera hälsomarkörer Jag tänker att det blir lättare att processa de hissnande perspektiven med lungor fulla av luft. Tanken på att molnet redan är ett större hot mot klimatet än flyget är närmast ointaglig.

Informationsteknologin, informerar en forskare som intervjuas av Vetenskapsradion Klotet vidare, är ju inte enbart av ondo. Nej, naturligtvis, tänker jag och lufsar på, allt efter som klimatångesten släpper för vart steg längre in skogen som omgärdar utkanten där jag bor. Forskaren utvecklar: det goda med den ökade datatrafiken är dess påskyndande av utvecklingen och produktionen av grön el. Och med grön el, förklarar hen, avses framför allt kärnkraft och utbyggd vattenkraft.

Grön el kan betyda mycket, tänker jag där jag snubblar vidare över rötter och sten, passerande ett vattenkraftverk som är föremål för kontroverser på grund av laxen. Hur många vattendrag och arter ska offras innan game over? Hur mycket datatrafik är den vilda laxen värd?

Sveriges Radio verkar ha förbud, inte bara mot att leverera dystra budskap, som att våra livsstilar förmörkar planetens framtid, utan också mot att ge hopp. Radioprogrammet avrundas med en annan forskare som påstår att digitaliseringen, som tur är, kan spara energi genom att minska behovet av just flygresor. Amen, han glömde bara förklara hur ekvationen går ut om datatrafiken fördubblas vart tredje år.

Inget provocerar mer

Några av författaren James Bridles nyckelbegrepp i New dark age – Technology and the end of the future (2018) är kognition, klimat och komplexitet. Bridle använder begreppen för att ge olika perspektiv på framtida scenarion av teknologins påverkan av människa och miljö. Det tunga ämnet till trots finns här någon form av galghumor. Som när Bridle diskuterar hur de ökade utsläppen riskerar fördumma oss: koldioxid skadar hjärnan mer än syrebrist.

Jag springer för att syresätta tankarna. Oftast uppkopplad. Inom loppet av några få år har jag gått från att vara sällan till ofta uppkopplad. Utan att värdera om det är bra eller dåligt, det är bara så det har blivit. Humanekologen Alf Hornborg beskriver, i Myten om maskinen – essäer om makt, modernitet och miljö (2010), hur människan blir blind för tekniken omkring sig. Vad mer är vi blinda för? James Bridle skulle säga global uppvärmning, som är normaliserad alla dagar det inte brinner, alla dagar det inte skapar rubriker. Jag undrar om det är en samtida sanning, eller inte alls. Inga data är väl mer normaliserade än rapporter från undergången: artdöd, klimat, krig, miljögifter etcetera?

Jag undrar: hur gör vi medvetna val om samhället vi är del av skymmer sikten?

Rusar vidare, i skogen och i tanken. Visualiserar hur utvecklingen eskalerar, exploderar. Jag är inte lika rädd för singulariteten som för syrebrist. Hur mycket tid vi har på oss att ställa om? Nyss pratade vi om digitalisering som en del av lösningen och plötsligt är den en del av problemet, och ett ännu större klimathot än flyget.

Inget provocerar mer än teknikskepticism och civilisationskritik. Det gjorde det när Harry Martinson 1956 publicerade sitt undergångsepos Aniara, och det gör det i dag, trots att den biologiska mångfalden redan är oändligt mycket fattigare och klimathotet blivit ett hyperbegrepp.

Aldrig neutral

Förnekelsen genomsyrar den teknologiska kulturen och den ger oss orealistiska förväntningar, men vad har vi då att hoppas på i realistiska termer? Tänk om vi beseglar vårt öde, allt medan vi är upptagna med att uppdatera, dela och spela framstegsstoryn i ständigt nya medier? Tänk om den digitala civilisationen är en illusion, ett moln som kommer skingras först när de drivande kärnreaktorerna en dag, av en olyckshändelse eller till följd av ett terrordåd, lyser upp vårt medvetande för en sekunds upplysning, innan evigt mörker?

Löpningen syresätter min kropp och dopaminerna jagar bort min ångest för barnens framtid, för jorden. Jag behöver hopp, som mamma, som människa.

En ljusare syn på teknologins utveckling har fysikern och kosmologen Max Tegmark. Han förordar en mer jämlik och friare värld med hjälp av artificiell intelligens. I Liv 3.0 (2017) diskuterar han både möjligheter och utmaningar i den digitala tiden. Särskilt lockande är Tegmarks visioner om maskiner som ersätter arbetssamhället, optimerar sjukvården och ger människor möjligheter att blomstra fritt och jämlikt med en basinkomst som grund. Tegmark har svar på många av digitaliseringens politiska, ekonomiska och etiska frågor, men uppehåller sig inte vid hårdknäckta nötter som energi och utsläpp.

Vad är grön el egentligen? Och är elen ännu grön i de mängder som en global civilisation kräver för sin digitalisering? Max Tegmark, som kallats för världens smartaste svensk, har inga goda svar på det. Det har inte heller forskarna som Vetenskapsradion Klotet intervjuar.

Det de flesta vetenskapsmännen är eniga i handlar om det allmänheten ofta är blind inför: tekniken är aldrig neutral, och inte heller gratis.