Höggravida Jeanine har förvärkar och är på väg till sjukhus. Det är torsdag kväll den 31 januari. Bebisen är beräknad att födas onsdagen den 20 februari. Jeanine sitter på tunnelbanan med sin femåriga dotter då hon blir släpad av tåget och pressad med magen neråt mot kanten av en bänk på Hötorgets perrong. I sociala forum diskuteras vad hon sagt och gjort.

De som misshandlar Jeanine och barnet i magen är ordningsvakter.

”Vad har hon gjort?”

– Är det nåt du varit med om som är kopplat till det där? säger min sambo.

– Är det nåt du inte varit med om? svarar jag upprörd.

Vi står i köket. Tvååringen är parkerad framför Bolibompa i soffan. Min bättre hälft har precis hört mig gråta på toaletten. Jag ska skriva om det som inträffat i tunnelbanan men jag orkar inte titta på filmklippet. Vill stänga av redan när jag hör kvinnans dotter gråta av rädsla. Halkar till på pausknappen. Jag hör kvinnans desperata skrik. Jag får panikångest. Mår illa. Ser inte skärmen för alla tårar. Stänger av.

Jo. Mannen i mitt liv har rätt. Det är något jag varit med om som är kopplat till det där. Jag har varit gravid. Jag har varit väktare. Jag har åkt tunnelbana. Jag har ett barn. Jag har mött mäns våld, som så många andra kvinnor.

En sak skiljer sig mellan mig och kvinnan. Vi är båda svenskar, men hon är svart.

Jag kan glömma mitt SL-kort, jag kan planka, jag kan vara uppkäftig, jag kan göra i princip vad jag vill. Ingen väktare skulle behandla mig, mitt barn eller ett ofött barn i min mage på det sättet. Ingen. Någonsin.

Därför susar en ilsnabb blixt genom min hjärna när jag först möts av nyheten. Jag tänker: ”Vad har hon gjort?”

Mina vita synapser i hjärnan lägger fokus vid vad kvinnan möjligen kan ha hittat på som fått ordningsvakterna att agera som de gör.

Nu får min sambo laga middag själv. Jag skriver, letar fakta och försöker förstå.

”Som ett djur”

Jag är historiker. Sett ur ett historiskt perspektiv lever vi just nu i en extrem tid. Det är alltid svårt att se sin verklighet uppfrån, utifrån, med någon annans blick. Det är svårt både att få syn på ett Sverige i förändring och att se att villkoren för en svensk kan vara väsenskilda från en annans.

Den svarta kvinnan på tunnelbanan heter Jeanine. Hon är svensk och kongoles. När New York Times frågar Jeanine om hon tror att händelsen beror på rasprofilering svarar hon: ”Jag tror inte att en vit kvinna skulle behöva gå igenom detta. Jag blev behandlad som ett djur.”

Det svenska 10-talet har varit det vita våldets tid.

Detta decenniums vita våldsvåg fick en kickstart utan like när sverigedemokraterna Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling utsatte komikern Soran Ismail för en mycket hotfull attack på Kungsgatan i Stockholm 2010. Almqvist och Westling fick lämna sina uppdrag men Ekeroth som filmade händelsen satt fortfarande kvar i riksdagen ända fram till mandatperiodens slut 2018, åtta år efter det inträffade.

Minns vi de mer än femtio asylboenden som sattes i brand runt om i Sverige under 2015? Minns vi den nazistiska skolskjutningen i Trollhättan samma år? Den nya lasermannen i Malmö? Minns vi våren 2016 när ett hundratal maskerade män gick till våldsam attack mot civila mörkhyade personer vid Centralstationen och Sergels torg i Stockholm?

Enligt en undersökning av Civil rights defenders från 2017 är rasprofilering vanligt i Sverige. Många svenskar upplever att de blir stoppade, ifrågasatta och kontrollerade.

Den vita makten

Sommaren 2018 blir den hetaste någonsin. I april sätter kronofogden och polisen eld på en samisk kåta som stått i Storuman i etthundratjugo års tid. Denna brutala institutionella våldsakt ska ha skett i enlighet med svensk lagstiftning men kom samtidigt att fördömas av både svenska Amnesty och av kultur- och demokratiministern.

I Huskvarna mördas en hemlös man från Rumänien sommaren 2018. Detta sker exakt 70 år efter raskravallerna i Jönköping då romer jagades med våld från staden. De mordmisstänkta är barn.

När det gäller ordningsvakterna som pressar ner Jeanine mot bänken på Hötorget så har just deras övervåld uppmärksammats tidigare. Redan i maj 2018 gjorde de ett mycket våldsamt gripande av fem privatpersoner vid Fridhemsplan. Då bröt de tre revben på en ung man och slog en kvinna med knytnävslag mot ansiktet, tog struptag på henne och slog henne i bakhuvudet med en batong. Kvinnan som heter Anja Moisander Hamdi berättar för DN:

”Jag är fruktansvärt rädd när de leder bort mig. En av vakterna tar tag i mig i halsen och drämmer mitt huvud i dörren och väser ’du ska få, din jävla slyna’ till mig”.

Den 10 januari 2019 misshandlas en tolvårig pojke för att han varit högljudd tillsammans med sina vänner på ett bibliotek i Kista Galleria.

Den 1 februari misshandlas Jeanine på Hötorgets tunnelbanestation. Det är svårt att sätta en etikett på det hennes ofödda barn och hennes femåriga dotter utsätts för men oavsett så säger min magkänsla att det borde klassas som någon form av lagbrott.

Vi har precis gått in i detta decenniums sista år. 2019 tar avstamp i den vita maktens absoluta triumf.

Tolkas etniskt

Sett ur ett samhälleligt perspektiv är ras och etnicitet av oerhört stor vikt för hur olika våldsakter och våldskulturer tolkas och förstås. Det påverkar hur vi ser på den som drabbas av våld men också på den som utför våldshandlingarna. Vitt våld och vit terrorism ses oftast snarare som dåd av enskilda gärningsmän än som handlingar utförda med bakgrund i en större kontext. Om våldet dessutom utförs av samhällets (oftast vita) representanter ses det sällan som våld överhuvudtaget, detta oavsett om våldet sker i enlighet med lagen eller om det i själva verket bryter mot den. Ett dåd av en ordningsvakt blir ett dåd av en enskild man, det tolkas inte som en del av ett omfattande samhällsproblem.

Mängden övergrepp, hot och våldsdåd i Sverige just nu gör mig handlingsförlamad. Det får mig att stänga av mitt nyhetsflöde. Det får mig att avguda kattbilderna på Facebook och det gör att jag inte bryr mig om att titta på ännu en mobilfilm med upprörda röster och bilder på någon som blir slagen. Att försöka ta in känslan på riktigt. Att själv tänka sig in i samma situation och försöka gå från att skrolla förbi i ett ständigt flöde, till att orka pausa, ta in och känna efter. Det är skitjobbigt.

Min blick fastnar ut genom fönstret. Jag drömmer mig tillbaka till vintern 2015. En kvinna fastnade med ett ben i en trasig rulltrappa vid Östermalmstorg. SL valde att stoppa 29 av sina fungerande rulltrappor eftersom de var av samma sort som den som nästan kapade kvinnans ben. Rulltrapporna stod still i många veckor, några i över en månad. Jag minns det mycket tydligt eftersom jag hade lunginflammation under samma tid och inte orkade klättra upp och ner för de stillastående ståljättarna. Jag delade hiss med halta och lytta, gamla och sjuka, med hundratals barnvagnar och tusentals blöta luktande hundar.

Allt detta tog alltså sin början med en (vit?) kvinna och hennes ben på Östermalmstorg.

Jag leker med tanken … Jämför rulltrapporna med väktarna. Jämför en kvinnas ben med en annan kvinnas mage. Tänker att väktarna fungerar minst lika illa som de där rulltrapporna.

Blir vi tryggare av att se ordningsvakter i tunnelbanan just nu eller skulle vi vilja att någon såg över deras kompetens innan de gick ut i arbete igen? Vad skulle hända utan dem? Vad kan hända med dem?

Just nu skulle jag hellre välja hissen om jag fick.

Jag kan inte riktigt släppa tankarna kring att min partner inte blir lika upprörd av bilderna och skriken som jag blir. Vad är det han inte förstår? Minns han inte hur han klappade på magen när vårt barn låg därinne? Minns han inte hur fostret svarade på hans röst, hur det snurrade runt och vände sig emot honom?

Varför kan inte ens den mest jämställda och hängivna lattepappa identifiera sig med Jeanine?

Friskt och vackert

Samtidigt måste jag kanske inse att det är mycket som jag själv aldrig kommer att fatta. Varför var annars min första tanke ”Vad har hon gjort?” istället för ”Vad fan har dom gjort mot henne?”

Jeanine berättar om det inträffade för New York Times:

”De höll mig väldigt hårt i armen. De tvingade mig ut. De placerade mig på bänken med min mage neråt. En av dem satte sitt knä mot min rygg och jag tappade andan. Jag var rädd att min bebis skulle dö i min mage.”

Jeanine berättar att hon haft blåmärken över hela kroppen efter det inträffade. Enligt uppgifter från människorättsaktivisten Lovette Jallow tilltog Jeanines smärtor under flera dagar vilket ledde till att sjukhuset beslutade att lägga in henne för långtidsobservation. Jeanine blev igångsatt två veckor innan bebisen var beräknad. Efter en dygnslång svår förlossning anlände bebisen den 7 februari. Lovette beskriver det nya lilla livet som friskt och vackert.

Låt oss hoppas att vi får ett Sverige som kan matcha den beskrivningen framöver.