Vad är nanopartiklar?

Nano är en måttenhet precis som meter, kilometer och decimeter. En nanometer är en miljarddels meter. Nanometer, eller nm, används för att beskriva saker som är mindre än en mikrometer. 1 nanometer är lika med 0,000 000 001 meter – alltså en miljarddels meter. En nanopartikel bredvid ett dammkorn är som en myra bredvid ett gigantiskt träd. En nanopartikel är mellan 1 och 100 nanometer.

Man gör skillnad på naturliga nanopartiklar och tillverkade nanopartiklar. När man tänder en tändsticka frigörs till exempel mängder av naturliga kolnanopartiklar. De tillverkade nanopartiklarna, ENP (Engineered nanoparticles), är partiklar som forskare manipulerat för att förstärka deras egenskaper, eller för att ge dem helt nya.

Vad används de till?

Eftersom nanomaterialen är så små skiljer de sig från traditionella kemiska ämnen och kan innebära att ett ämne uppvisar nya egenskaper. Nanoteknik används på massor av sätt i dagens industri: i däck, tillverkning av målarfärg, färgat glas, livsmedel och UV-filter i solkräm. Nanostrukturerade ytor som inte blir smutsiga eller repas har börjat tas fram till stekpannor och byxor. Tekniken används bland annat också för att öka solcellers effektivitet, och till att ta fram bättre strålbehandling av cancer, miljövänliga batterier gjorda av alger och modernare datorer.

Hur påverkar de oss och miljön?

Kunskapen om hur människa och miljö kan påverkas av nanomaterial är sparsam och behovet av forskning för att bedöma riskerna är därför stort. Då människor hittills främst utsatts för nanopartiklar genom att andas in dem, har forskningen fokuserat på det. Partiklarna kan lagras i luftvägarna, passera från blodet in i hjärnan och skulle kunna bidra till att andra ämnen tar sig in samma väg. Några få studier har tittat på upptag av nanomaterial från livsmedel i tarmkanalen, och visar att materialen snabbt tas upp och försvinner därifrån.

Man har tidigare sett exempel på hur ny teknologi från början verkar riskfri, men senare visade sig vara skadlig. Till exempel insektsmedlet DDT – som ansågs ofarligt men återfanns i fåglar där ämnet ledde till en förtunning av äggskalen.

Enligt forskning från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) behöver vi inte vara oroliga för nanopartiklarna.

Även om teknologin utvecklas till alltmer komplexa material som eventuellt kan föra med sig nya, okända effekter på människor och miljö, är vi mycket bättre förberedda på att kunna uppskatta den potentiella risken än vi var för tio år sedan.