Haggan skriver en infernaliskt ärlig, ocensurerad självhjälpsbok för kvinnor där uppmaningen är: undvik fällor! Bli inte älskarinna, skilj dig, skaffa dig ett liv! Hon delar med sig av tips och erfarenheter och liknar mannen vid en parasit som hämtar näring ur älskarinnan som han göder äktenskapet med. Bli inte älskarinna! Innan Haggan blev just hagga var hon Thelma, en gift kvinna djupt förälskad i en annan man, Victor, även han gift. De ingår en pakt: de ska lämna sina respektive och helt gå upp i sin allomfattande kärlek. Hon skiljer sig, han tvekar och hon finner sig själv i rollen av älskarinna. Berg varvar essäliknande texter med många referenser till främst feministiskt betonade verk, med berättande stycken med sprängfyllt språk och underbart slagfärdiga liknelser. Thelma är ett tidigare jag som hon har lämnat för att bli ett oförstörbart kvinnomonster. Men det är hos Thelma språket sprakar och livet levs i full kraft.

När Haggan talar lyssnar jag, uppmärksamt, beundrande, alltmer upphetsat. Tills hon börjar döma ut Victors hustru, Madonnan som hon kallas, som sitter i sitt idyllpalats i någon skärgård, full av botox och omringad av perfekt inredning. Tyst förnekande sin makes kärlek till en annan kvinna. Denna tystnad kallar Berg för tystnadskulturen, en smart parafras som symboliserar äktenskapets förljugenhet, de borgerliga konventionernas tysta upprätthållande av patriarkala strukturer. Här tappar jag tilltron till Haggan, hennes porträtt av hustrun är chockerande klyschigt. Den smått förmögna kvinnan i hemmet utan själ som trycker ner mannen med själ, som en slags självbevarelsedrift. För att få leva ett ytligt liv, det är hennes enda vilja, hennes enda drivkraft. Det känns oerhört gammaldags och passé. Just som jag tänker dessa tankar skriver Berg på nästa sida: ”Tillbaka till klichéerna från femtiotalsförorten” och jag är fast i hennes grepp igen.

Det är ett slags förutseende författande, hon vet hur vi kommer reagera på texten och försvarar sig i förväg, främst med argumentet att hon nu är hagga och därmed tar sig alla rättigheter samt vet bättre, vet bäst och vill vi nu vara så vänliga att lyssna. Det är ett befriande och uppfriskande tilltal, som i längden ibland blir tröttsamt. I synnerhet då ett nyanserande av Madonnan uteblir, hon förblir ett stycke rekvisita i Haggans krig mot patriarkatet. Victor, däremot, målas upp som en viljelös, svag stackare till man, som är fast i den onda hustruns klor. Vad är egentligen Haggans roll i denna struktur som hon tycker så illa om? Finns det utrymme för självreflektion i den försmådda älskarinnans stridsrop?

Mot slutet av boken tappar Haggan allt mer av den hårda mundering som hon krampaktigt håller fast vid, det rappa, självsäkra tilltalet trappas ner och blir modstulet, sorgset. De poetiskt berättande styckena sipprar här in i de deklamerande. Haggan som var Thelma älskar ju fortfarande, därför vänds hatet mot hustrun. Det är ett briljant, okonventionellt och ibland provocerande (som när hon jämför sin offerroll med Natascha Kampuschs, som blev kidnappad som tioåring och hölls fången i en källare i åtta år) avmaskerande av den finmaskiga patriarkala strukturen och dess många kvinnofällor. Undvik dessa, läs Haggan!