Denna krönika handlar om konsten om att ta död på en idé. Just nu håller nämligen idén om grön skatteväxling att dö. Och i askan kommer de bruna krafterna att finna näring. Grön skatteväxling som begrepp lanserades av Miljöpartiet redan på 1980-talet och innebar att skatter och avgifter på arbete skulle sänkas medan miljörelaterade skatter skulle höjas.

Det skulle ske på ett fördelningspolitiskt anständigt sätt. För individerna skulle inkomstskatterna minska genom höjt grundavdrag, för företagen skulle de så kallade arbetsgivaravgifterna, det vill säga avgiften på arbete, minska. För staten skulle det handla om ett nollsummespel.

När skattebasen blivit alltför liten – det vill säga då utsläppen minskat och energiomsättningen effektiviseras – skulle en allmän produktionsskatt ta vid. För att uppnå fullgod effekt borde skatteväxlingen uppgå till cirka 90 miljarder kronor. Så var tanken i den utredning jag gjorde inför valet 1988.

Upplägget var solklart. Allt fler började gilla idén. Grön skatteväxling blev något av allmängods i den politiska debatten. Om än inte älskat av alla. Och när MP i slutet av 1990-talet påbörjade budgetsamarbete med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet upptäckte vi att det fanns nåt lurt. Inte alla, inte ens sossarna, begrep att de sociala och fördelningspolitiska effekterna var viktiga. Därför började MP i riksdagen istället tala om ”socialekologisk skattereform”.

När de borgerliga bildade regering på 2000-talet ersattes hela idén om grön skatteväxling med jobbskatteavdrag. Sjuka, gamla och arbetslösa fick betala högre skatt än de som hade arbete.

Det som hänt var att Centerpartiet lämnat ekohumanismen och Folkpartiet övergett socialliberalismen. Båda hade anammat marknadsliberalismen fullt ut. Man började hylla ökande klyftor med motivet ”utbildning ska löna sig” och ”ökande inkomstskillnader är bra”. Arbetslinjen skulle stärkas.
Nu, efter årets budgetuppgörelse, har grön skatteväxling blivit en del av det nyliberala konceptet. Höjda miljöskatter är på väg att växlas mot sänkta skatter och ökade avdrag för de mer välbeställda. Morot för den som redan har, piska för den som inte har. Det är det som rent konkret ligger i den uppgörelse som S och MP gjort med L och C.

Det är där vi står i dag. Välbeställda ska skyddas, medan miljöskatterna slår hårdast på redan utsatta. Och saliven rinner av vällust på de bruna krafter som rider på det missnöje som uppstår när illa hanterade känner att de ska klämmas åt än mer. Nyliberalismens tankegods göder de bruna. Det var tragiskt att i Agenda häromsistens höra miljö- och klimatminister Lövin, styrd av en förskräcklig uppgörelse, försöka förklara hur människor med låga inkomster på landsbygden ska få det.

Grön skatteväxling som begrepp har kidnappats, omformats och förstörts. Kanske hade det varit svårare att göra detta om vi istället lanserat själva idén som ”socialekologisk skattereform”. Så nu återlanserar jag begreppet. Miljö och rättfärdig fördelning måste gå hand i hand.