”Jag skulle uppskatta om vi använde något annat ord än ordet ’guys’ eftersom det är manligt kodat, och jag därför blir felkönad när en säger så om mig”.

I en ganska nystartad diskussionsgrupp på ett vänsterkafé i Lund avbryts ett samtal om Per Herngrens koncept ”postprotest” ganska brutalt. En person uttrycker, utan att ha signalerat till mötesunderlättaren att hen vill ha ordet, sin önskan om annat ordval, då hen i förbifarten blivit inkluderad i en mening som lät ungefär: ”What do we guys here think about…”.

Personen som sa ”guys” ursäktar sig och diskussionen fortsätter, något stukad och ängslig. Vid flera tillfällen sägs ”guys” av misstag igen, och händer sätts för munnar som ursäktar sig. Att temat för dagens så kallade diskussion är ”post-protest”, som alltså handlar om att lämna den reaktiva nej-sägande protesten till förmån för det proaktiva, performativa motståndet där målet är medlet, blir väldigt ironiskt. För där sitter vi och diskuterar vilka ord som inte får användas istället för att faktiskt uträtta något, det vill säga genom samtal lära oss något tillsammans (sen är det ju diskutabelt huruvida kunskapsutjämning och folkbildning verkligen är att uträtta något, men det får vi ta en annan gång).

Missförstå mig rätt. Att använda ett inkluderande språk som inte kränker är superviktigt, liksom att vara lyhörd och ständigt revidera sitt eget språkbruk när andra påpekar dess brister. Det är trots allt tack vare svarta människors ihärdiga påtryckningar som exempelvis N-ordet inte längre uppfattas som vilket vardagligt ord som helst, utan som det rasistiska ord det alltid har varit.

Men det är också minst lika viktigt att diskussioner och aktioner inte dödas innan de ens hunnit börja för att folk är för ängsliga för att uttala sig av rädsla för att kränka någon med fel ordval. Som Nina Åkestam skriver i sin bok Feministfällan (2018): ”Ibland kan jag inte låta bli att undra vad patriarkatet gör när vi feminister är upptagna med att diskutera om vi är slidbärare eller icke-män”.

Att vara inkluderande är en svår balans. Å ena sidan använda ett språkbruk som alla känner sig bekväma med, å andra sidan också vara välkomnande för nybörjare eller personer med andra åsikter än den rådande att uttrycka sina tankar. Men det blir tyvärr inte särskilt välkomnande när elitistiska poststrukturalister kapar samtalet och använder det till att diskutera svårbegripliga begrepp istället för sakfrågan.

Personen som sa ”guys” fick aldrig något svar på sitt inlägg i sakfrågan, utan språkbruk diskuterades resten av träffen. Alltjämt stod patriarkatet, kapitalismen och rasismen och dunkade varandras ryggar. Jag önskar därför att vi i framtiden fokuserar mer på handling. För om vi bara diskuterar hur vi pratar, och glömmer bort görandet, stagnerar rörelser: hur väl och icke-kränkande en än uttrycker sig blir inget uträttat om det stannar där.

Feminism, antirasism och klasskamp är ju så mycket mer än bara snack, det är en praktik. Så låt oss nu praktisera!