Vi behöver prata om kvinnorna som söker asyl. I asylpolitiken uppfattar vi dem som andra klassens människor och förväntar oss att de ska anpassa sig till ett liv i stängda rum. Det gör oss till medlöpare i ett förtryck som vi fördömer först när det tar sig uttryck i mord eller misshandel.

Få av oss kan föreställa sig hur livet ser ut i glipan mellan att inte våga stå upp och det som kallas skyddsbehov.

Ingen riktig skola

”Sarah” är 19 år och växte upp i staden Kandahar i Afghanistan med sin mamma, pappa, bror, tre systrar, farfar och farmor. Den här texten handlar om henne, men det är inte en biografi eller en genomgång av hennes asylskäl. Den handlar om Sarah, men också om alla de tjejer i Afghanistan och Kandahar som har haft det ungefär som hon.

I Kandahar finns många talibaner och många som tänker som de. Sarahs farfar var en av dem, och det var han som bestämde i familjen.

– Du som är flicka behöver inte studera. Snart ska du gifta dig och sedan måste du vara hemma och ta hand om sina barn, sa farfar.

I Kandahar måste en flicka ha huvudduk när hon är sju år, och när hon är nio bör hon använda burka. Sarahs farfar lät henne inte gå ut utan burka när hon hade fyllt nio. Ibland när han sov på dagen gick hon ändå ut med bara håret täckt och köpte glass till sig och sina systrar.

Sarah ville gå i skolan, men hennes farfar slog henne när hon sa det. När han dog blev det lite bättre. Sarahs mamma tänkte helt annorlunda, och hennes pappa tyckte åtminstone att hon borde lära sig läsa och skriva. Hon fick börja i en skola som inte var en riktig skola. Ett par timmar om dagen fick hon och elva andra flickor undervisning i ett rum.

Sarahs pappa ville att hon skulle gifta sig snart, i varje fall innan hon fyllde 20. Om det dök upp någon bra man skulle hon bli tvungen att gifta sig med honom. Eller säljas till honom, som hon säger. Kvinnans familj får nämligen betalt av mannen vid ett giftermål.

Flickorna i Sarahs skolgrupp försvann en efter en. Ibland berättade de om det innan, ibland dök de bara inte upp igen. Hon minns en flicka som sa att hennes pappa hade sålt henne till någon som hon inte visste vem det var. Det fanns ingenting hon kunde göra åt det. En annan flicka hade ett skadat ben och hennes föräldrar hatade henne för det. Ingen ville gifta sig med henne.

En social bur

Så hände det saker och Sarahs familj behövde fly. Under flykten splittrades familjen och Sarah hamnade i Sverige med sin mamma och ett av sina syskon. De sökte asyl, men de svenska myndigheterna trodde inte på deras berättelse om varför de hade flytt från Afghanistan, så de fick avslag.

Det fungerar så här: Om du känner välgrundad fruktan för att bli förföljd av en anledning som är godkänd i asylrätten ska du anses vara flykting och få uppehållstillstånd. I vissa fall är de som flyr utsatta för hot om att de till exempel kommer att dödas om de inte slutar arbeta för militären. Om du slutar ditt arbete och flyr kommer du troligen inte att få asyl – du har ju anpassat dig till kraven och anses inte längre vara hotad.

Anta att du istället sympatiserar med ditt lands förbjudna opposition. Det kan räcka för att du ska få asyl i Sverige om det är sannolikt att regeringen misstänker att du är oppositionell, och att hemska saker händer med de som regeringen tror är oppositionella. Men om du anpassar dig till deras hot och inte uttrycker din opposition har du inte stor chans att få asyl.

Det kan handla om att anpassa sig till en politisk uppfattning som innebär att man själv är en lägre stående människa. För att slippa förföljelse ska man då inte bara hålla tyst och hålla med. Man ska också låtsas att man inte tillhör den förföljda gruppen, eller kanske acceptera sin egen position. Inte bara hålla med om att homosexuella eller människor med fel religion ska sakna rättigheter, utan också själv låtsas vara heterosexuell eller ha rätt religion. Och som kvinna ska du inte bara tycka att kvinnor saknar rättigheter. Du ska också själv ge upp allt självbestämmande och ägas av andra.

Om någon söker asyl i Sverige kan myndigheterna inte säga: Du kan åka hem, du får skylla dig själv, du kunde ha anpassat dig och legat lågt.

Frågan är istället när Sverige kan säga: Om du åker hem tror vi att du kommer att anpassa dig. Då är det inte längre farligt och därför behöver du inte skydd här. Svaret blir att det beror på. Om du riskerar att bli förföljd på grund av intolerans mot din religion eller din sexuella läggning ska du kunna få skydd i Sverige. Du ska inte behöva dölja vem du är om du gör det för att undvika förföljelse. Det är inte helt okontroversiellt, det har skett en utveckling i hur sådant ses på. Det är inte alls säkert att de som fattar beslut kommer att följa en sådan princip, men den finns numera åtminstone med i de ställningstaganden Migrationsverket har tagit om förföljelse på grund av sexualitet och religion.

Men när det gäller kvinnor som anpassar sig till ett liv i social bur finns ingen liknande tolkning.

Trakasserad

När Sarah lämnade hemmet och rörde sig på gatorna i Kandahar blev hon nästan alltid trakasserad. Män stirrade på henne, sa saker till henne, viskade fula saker. Det är farligt att röra sig på gatorna – även med burka. Om hon skulle gå utan burka skulle trakasserierna bli flera gånger värre.

Inte alla nioåringar använder burka när de går ut, men alla vuxna kvinnor gör det. Någon gång under vägen blir det för mycket även för de envisaste.

Om du har sällskap med en man kan du gå utan burka utan att bli trakasserad. Men ingen man skulle vilja följa med dig. Andra skulle se ner på honom. Heder är viktigt för män i Kandahar, och att gå ut med honom utan burka skulle vara att ifrågasätta hans heder. Och om någon annan man skulle titta på dig på fel sätt skulle din följeslagare förväntas slåss för dig.

Att gå helt utan hijab i Kandahar är otänkbart. Sarah säger att män på gatan skulle slå dig, svära åt dig och din familj och till slut döda dig. De skulle säga att du inte är en muslim, att du är prostituerad. Familjen skulle säga åt dig att du skämde ut dem och kanske döda dig. Du skulle kunna bli tagen av polisen – och det skulle kunna vara det bästa som kunde hända.

Det är inte så många flickor som går i riktiga skolor. Flickor som lär sig saker kanske lyssnar mindre på männen. Förr sa man att kvinnor inte hade någon rätt i samhället och bara skulle lyssna på vad männen sa. Vissa anser att en flicka som går i skolan blir prostituerad. Överhuvudtaget är det vanligt att kvinnor som inte gör som de konservativa männen vill kallas för prostituerade.

Måste kunna få skydd

I våra myndigheters ögon är ett tvångsgiftermål inte acceptabelt, men för att du ska få asyl krävs en konkret risk för ett sådant. Sarahs pappa har sagt att hon måste gifta sig om en lämplig man dyker upp, och det kan vara tillräckligt konkret. Men nu när pappan är försvunnen gäller det inte längre. Om någon annan släkting kunde sälja Sarah skulle han förmodligen göra det, och antagligen är risken större, men det räknas inte.

I vilket fall som helst är tvångsgifte inte det grundläggande problemet. Det hjälper inte mycket om någon gifter sig frivilligt om hon sedan blir rättslös och inte kan lämna äktenskapet. Just för att ingen hjälp finns att få från myndigheterna och samhället runt omkring är utsattheten total.

Den sociala buren för en kvinna i Kandahar är inte i första hand byggd av en hänsynslös patriark inuti buren, utan av det omgivande samhället, som systematiskt utplånar möjligheter för kvinnor att existera utanför buren och som trycker ett kollektivt ansvar på alla män att upprätthålla ordningen. Självklart har inte alla familjer i Kandahar en tyrann som styr och ställer. Men livet är ändå väldigt begränsat och tar det en liten oturlig vändning kan du plötsligt vara instängd med ett odjur i din bur utan att kunna ta dig ut.

Det handlar till slut om att betrakta kvinnor som människor oavsett deras bakgrund. Om en kvinna anpassar sig för att undvika förföljelse så måste hon kunna få skydd i andra länder. Det är inte många som står upp när straffet för att stå upp är omänskligt hårt. Att skicka en kvinna till ett ställe där hon kommer att stå på knä är att vara en del i det system som trycker ner henne.

Tvingas till anpassning

Striden för kvinnors plats i asylprocesser handlar ofta om att uppmärksamma de sätt som kvinnor ofta gör motstånd på, att se att det är politiska ställningstaganden. Vi har ju bestämt att politiska ställningstaganden är speciella saker.

Det är helt otillräckligt när kvinnor på en del platser regelmässigt tvingas till att anpassa sig under hot.

Vem som helst får gärna gå före och försöka göra det bättre, oavsett om det är våra svenska myndigheter eller riksdagen, EU eller UNHCR.