200 strutsar, 1 300 ankor, 2 700 hästar, 7 000 getter, 16 000 gäss, 50 000 renar, en kvarts miljon lamm, några hundra tusen kaniner, närmare en halv miljon kor/kalvar/tjurar, över en halv miljon kalkoner, drygt 2,5 miljoner grisar, över 100 miljoner kycklingar och flera miljarder fiskar och andra vattenlevande djur. Den svenska djurindustrin dödar varje år ett ofattbart stort antal individer. Globalt blir siffrorna lite mer osäkra och ännu svårare att ta in. Över 300 miljoner nötdjur, närmare 500 miljoner getter, uppåt 700 miljoner gäss, nästan 700 miljoner kalkoner, närmare 1,5 miljarder grisar, uppåt 3 miljarder ankor, 60 miljarder kycklingar och någonstans mellan en och tre biljoner fiskar varje år. Och det bara inom livsmedelsindustrin.

Det finns en liten grupp människor som reagerar mot detta, som inte vill stödja den industri som föder upp djur under tortyrliknande förhållanden. Som inte vill att andra ska avrättas för deras njutnings eller bekvämlighet skull. Enligt en opinionsundersökning som Novus gjorde åt Djurens rätt förra våren var två procent i Sverige veganer. I den lilla gruppen finns en ännu mindre grupp som inte bara bojkottar djurindustrin utan aktivt motverkar, protesterar och i vissa fall direkt går in och räddar några dödsdömda individer eller blockerar slakterier eller butiker. Denna lilla grupp är just nu är under hård attack av LRF, GP, SVT med flera stora mediebolag.

Det är lätt att bli desperat när tortyren och avrättningarna bara fortsätter och den allra största gruppen, 98 procent av invånarna i Sverige, blundar för det som pågår. Utan tvekan finns det också fall då denna desperation har gjort att aktivister gått över gränsen. Men det är också utan tvivel extremt sällsynt. De flesta djurrättsaktivister ägnar sig åt politisk opinionsbildning, dokumentation och på sin höjd civil olydnad som till exempel, blockader, fritagningar och materiellt sabotage. I vissa fall är det lagbrott men det har inget att göra med den terror som GP i en serie framställt som böndernas vardag.

Bakgrunden är en rapport som LRF tog fram förra året och vars resultat sedan har spritts i en hårt vinklad version. Enligt den har fyra av tio lantbrukare blivit utsatta för brott de senaste två åren. Var tionde har varit utsatt vid flera tillfällen. I GP, SVT med flera framställs detta nu som om att detta handlar om djurrättare som terroriserar och hotar lantbrukare. Men av siffrorna i rapporten framgår att det vanligaste av brotten som lantbrukarna har utsatts för är ”bluffakturor/bedrägliga telefonförsäljare”. 51 procent av dem som utsatts för brott uppger det. 40 procent uppger ”stöld av diesel/drivmedel”. 27 procent ”stöld av maskiner/redskap”. 15 procent ”annat” och endast 2 procent ”Hot via telefon, sociala medier, mail/brev med trolig eller säker koppling till djurrättsaktivism”.

Två procent av de 182 i undersökningen som uppgett att de har utsatts för brott innebär tre till fyra lantbrukare. Det i sin tur innebär att inte mer än fyra promille av dem som enkäten skickats till har svarat att de fått hot ”med trolig eller säker koppling till djurrättsaktivism”. När tre eller fyra lantbrukare utsätts för hot är det förstås tre eller fyra för mycket. Men det är så få att någon mer exakt slutsats än att det är sällsynt med hot från djurrättsaktivister mot lantbrukare inte går att dra. Siffran blir inte säkrare av att ”trolig” och inte bara säker koppling till djurrättsaktivism ingår i den. Fyra lantbrukare bör också sättas i relation till det förtryck som miljarder djur utsätts för varje dag och allt arbete som görs mot detta förtryck utan hot.

Under de 15 procent som svarat ”annat” i enkäten finns dessutom svar som ”Trakasserier, diskriminering med anledning av kön. Känner stor social otrygghet gällande grannar i området. Djur har bland annat släppts ut (inte av djurrättsaktivister) och även andra sabotage. Allt sker oprovocerat, utan förvarningar.” Men varken den typen av trakasserier, bluffakturor eller dieselstöld väljer GP och SVT att ta upp utan allt fokus läggs på djurrättsaktivister.

GP väljer däremot att med namn och bild peka ut en ostraffad 20-årig kvinna som en av ledarna bakom den så kallade terrorn. Och den utpekade organisationen Djurfront gavs ingen möjlighet att försvara eller förklara sig i de tre artiklar som publicerades under granskningens första dag. I vilket annat sammanhang skulle det ses som pressetiskt okej?

GP väljer också, med LRF i ryggen, att pressa Ica och Axfood till att bojkotta Vegomässan eftersom aktiva i Djurfront har jobbat som volontärer på mässan. Hur Djurrättsalliansen, som ordnar Vegomässan, ska hålla reda på vad alla volontärer gjort och gör i andra sammanhang är en gåta. Vilka metoder tycker GP och LRF vore relevanta för det? Ingen av dem är dömd för något brott. Olaglig övervakning? Olaglig åsiktsregistrering?

Djurrättsrörelsen bör förstås granskas som alla andra grupper och företeelser i samhället. Men det som i detta fall finns störst skäl att granska och ifrågasätta är GP:s journalistiska metoder och etik. GP har med denna serie än en gång gått långt över gränsen för allt vad pressetik och god journalistik är.

I dag dödas omkring 300 000 minkar, rävar, mårdhundar, kaniner och chinchillor för att bli en del av ett klädesplagg efter ett kort liv i en trång bur i pälsindustrin.