DEBATT I förra veckan presenterade Stefan Löfvén sin nygamla minoritetsregering för svenska folket. I regeringsförklaringen fick klimat- och miljöpolitiken ett historiskt stort utrymme och tycks verka som en enande faktor i en annars bräcklig och ideologiskt motsägelsefull uppgörelse. Men även på det här området finns en ideologisk konflikt som tycks undgå många. I uppgörelsens miljöpolitiska del saknas aspekter som klass och social hållbarhet vilket riskerar att skapa ett förakt mot miljörörelsen från traditionella vänsterväljare som är djupt splittrande och kan skada den i grunden.
Mycket är som sagt bra: bland förslagen finns en ny stambana för höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg, utbyggnad av det norrländska järnvägsnätet samt återinförandet av nattåg till Europa. Man höjer åter anslagen till Naturvårdsverket som M och KD kraftigt skar ned i sin budget och man utreder ett förbud mot nyförsäljning av fossildrivna bilar 2030. Men i uppgörelsen finns också ett förslag som fått oförtjänt mycket beröm och som är mycket oroväckande: den så kallade gröna skatteväxlingen.
I formuleringen står det att ”höjda miljöskatter ska växlas mot sänkt skatt på jobb och företagande” och att det ska omfatta 15 miljarder kronor. Höjda miljöskatter i all ära men vad innebär egentligen sänkt skatt på jobb och företagande? Under samma punkt står det att värnskatten, som betalas av de som tjänar över 55 000 kronor i månaden, ska tas bort.
Det rör sig alltså om en regressiv beskattning där vanligt folk får subventionera samhällets rika i form av exempelvis ökad bensinskatt och skatt på konsumtion. Samma klassiskt nyliberala klimatpolitik som har tänt en populistisk vrede i Frankrike som verkar omöjlig att blidka.
Vidare är det viktigt att fundera på vad denna skattelättnad kommer få för resultat. En kraftigt förbättrad ekonomi för samhällets välbeställda kommer rimligen leda till en ökad konsumtion av energiintensiva lyxvaror vilket förgör själva poängen med skatteväxlingen. En verkligt grön skatteväxling är något mer i stil med regeringens bonus-malus system för nyproducerade bilar där utsläppstunga fordon beskattas och klimatsmarta bilar premieras. Intäkterna från miljöskatter subventionerar miljövänliga alternativ och gör det enklare för människor att välja rätt. Det finns så många områden där dessa 15 miljarder hade kunnat göra stor skillnad, till exempel i form av klimatbistånd eller gröna forskningsprojekt.
Denna klassblinda skatteväxling är ett resultat av en kompromiss mellan Miljöpartiet och företagarvänliga partier som Centerpartiet vars enda grönska är att finna i deras partilogotyp.
Därför tar det emot att se Isabella Lövin (MP) tala om hur ”spännande och historisk” denna reform kommer att bli. MP bör släppa den här frågan och låta denna borgerliga skatteväxling stå för januariavtalets liberala partier. Det finns så mycket annat bra i uppgörelsen som MP kan vara stolta över.
Den gröna rörelsen har historiskt varit en folklig gräsrotsrörelse, ofta med systemkritiska och antikapitalistiska inslag. Att nu tvinga igenom nyliberala skattesänkningar och försvara dem med en grön etikett kan skapa en misstro som riskerar att göra miljöfrågan till den ”elitfråga” som vissa menar att den är. Istället bör vi se den gröna omställningen som en möjlighet för att skapa ett friare och mer jämlikt samhälle som bekämpar odemokratiska jätteföretag och skenande klassklyftor.
Så låt er inte luras, den här skatteväxlingen är inte grön, det är samma gamla illblå skattepolitik i ny förpackning.
