Filmen börjar på det kalla köksgolvet i den lilla stugan, där den förtvivlade Moa Martinson står på alla fyra och föder barn, helt ensam. Hon kväver sina skrik för att inte väcka barnen, när fostervattnet skvalar över golvet och barnet kastas ut. Barnet är resultatet av en våldtäkt och modern har inte mat för nästa dag. Det är starkt och vemodigt. Moa Martinson lär vara den första som beskrivit en ensamförlossning och dessutom de övergrepp som föranledde graviditeten.

Moa Martinson föddes som paria och växte upp på samhällets botten. Hennes ogifta mor kämpade för deras överlevnad, förnedrad och misshandlad av Moas försupne styvfar, och flickan tog sig igenom sin barndom utan skor och med döda småsyskon i sockerlådor i garderoben. Trots detta gick hon ut skolan med höga betyg och startade snabbt en karriär som yrkeskvinna på hög nivå. Hennes första man var våldsam och tvingade sig på henne, söp och slogs, men trots att de fick fem barn vägrade hon att gifta sig med honom.

Mot förtryck

Hon arbetade som redaktör och skribent med hög produktionstakt och hennes artiklar utmärkte sig tidigt för att resa sig mot männens förtryck och uppmanade till pigrevolt. I kärleksrelationen med den sjuklige Harry Martinson blev hon hans omhändertagerska, som både skötte och försörjde honom, samt inspirerade och hjälpte honom i hans arbete som diktare. Han lyftes fram av patriarkerna och hon hamnade stundom i skuggan av sin omsusade man.

1933 kom Moa Martinsons debutroman Kvinnor och äppelträd, som sålde i 91 000 exemplar. Hennes författarskap omfattar sedan sammanlagt 21 romaner och diktsamlingar. Hon blev proletärförfattarinnan som nådde ut till arbetarklassen med sina böcker, som ofta skildrade kvinnlig vänskap, arbetarkvinnas värld och klassamhället. Hennes tidiga feminism har betytt mycket för kvinnorörelsen ända fram till vår tid och hon har verkat som förebild och inspiratör för kvinnliga författare.

Mörka högerkrafter

Regissören Maj Wechselmann har i filmen Moa Martinson – Landsmodern fångat och målat ett starkt och viktigt porträtt av en av kvinnorörelsens viktigaste pionjärer. Att lyfta Martinsons gärning just nu, när samtiden vacklar mellan kvinnorörelsens nya kraftfulla resning och revolutionerande offensiva förflyttning av könsmaktsordningen, och de mörka högerkrafter som vill återupprätta patriarkatets unkna förtryck av kvinnor, är både inspirerande och nödvändigt.

– Hon var vårt första #metoo-vittne, säger Maj Wechselmann. Hon var den första som skildrade sexuella övergrepp i hemmet med maken, och nådde ut till kvinnor som ingen annan. Filmen skildrar även slummen och svälten och äktenskapet med författaren Harry Martinson med ny okänd dokumentation, som förändrar den officiella bilden. Dessutom tar den upp Svenska Akademiens stöd till nidbilder av Moa, som ytterligare avslöjar Akademiens usla kvinnosyn.

Slog ihjäl tiggare

Vad är viktigt att komma ihåg i dag av Moas gärning?

– Hon var en stark kvinna som hade en oerhört god självkänsla, som var totalt unik. Hon är en symbol för styrka, självständighet, kaxighet, vilja till förändring. Nu fungerar hennes böcker som dokumentärromaner. De är självbiografiska och allt det hon skildrar har ägt rum. Allt har faktiskt hänt! Att folk har legat och dött på det där viset, att man har jagat tiggare och slagit ihjäl dem, att rika har varit så rika och fattiga har varit så fattiga så de inte fick mat.

Vad kan hennes gärning bidra med i dagens könsrollsdebatt?

– Hennes gärning har betytt att vi är störst i världen med #metoo. Och på 1930-talet blev det tillåtet att använda preventivmedel. Men de positiva förändringarna ligger inte still.

Unga och gamla kvinnor måste gå tillsammans. Det vi vunnit är skört. Hela Trumps politik går ut på att folk inte ska få abort. SD bedriver en fullständigt kvinnofientlig politik, men det begriper inte folk som röstar på dem. #metoo är en kvinnorevolution och den accepteras inte så där utan vidare, det är en pågående kamp, om folk sitter stilla så blir det ingenting. Många kvinnor är fråntagna sina pengar, har ingen ordentlig pension och har inte råd med sjukvård. Framför allt äldre kvinnor behöver få en röst.

Vad vill du att filmen ska göra för vår samtid?

– Den vill få kvinnor att samla sig. Fyrtio biografer har inbokade visningar, och jag äter upp min gamla hatt om vi inte har hundra biografer innan året har gått. Flera pensionärsorganisationer, S-kvinnor, Gröna kvinnor och Feministiskt initiativ är med och ordnar seminarier runt filmen överallt i landet, med debatter på biografer, som stöttas av bland andra ABF och PRO.

Hur ser du på fortsättningen av #metoo?

– Moa Martinson ville att vi skulle bli mer sakliga och att vi skulle ge oss på politiken, det är det vi måste göra. Skapa symbolerna som är viktiga. Vi ska riva ner alla ryttarstatyer där männen står och pekar mot olika väderstreck och så reser vi statyer över Moa Martinson istället.