Det sägs att historien skrivs av vinnarna. Detta är dock en sanning med modifikation när det gäller berättelsen om Vietnamkriget. Det kriget kan inte USA sägas ha vunnit ens enligt den mest patriotiska av tolkningar. Tvärtom blev detta korståg mot kommunismen ett nederlag och ett nationellt trauma. Men eftersom maktbalansen i världen ser ut som den gör är det ändå den västliga stormaktens berättelser om kriget som dominerat, åtminstone i väst. Otaliga filmer, men även böcker, har producerats som någon slags kollektiv terapi. Och oavsett om de varit förhärligande patriotiska eller kritiska mot det amerikanska förfarandet, har vietnameserna själva oftast reducerats till statister och en namnlös massa.

Det är till dessa bilder den Pulitzerprisbelönade romanen Sympatisören förhåller sig. Författaren, Viet Thanh Nguyen, är född i Vietnam men har levt största delen av sitt liv i USA. Hans huvudperson, tillika romanens berättare, är en kommunistisk agent som har infiltrerat den USA-stödda sidan och är i tjänst hos en av dess generaler. När kriget ser ut att förloras följer han, fortfarande under täckmantel, denna både tragiska och motbjudande general när denne med sin familj tvingas lämna sin bungalow och sitt tjänstefolk och fly till en förnedrande tillvaro som invandrare i USA.

Berättelsens tyngdpunkt ligger på livet där, och hur det är att leva i exil i ett samhälle som ömsom betraktar en med misstänksamhet, ömsom med nedlåtande välvilja. Där finns också tråden som handlar om huvudpersonens vedermödor för att inte avslöjas som den agent han är, och skildringen av den fåfänga gerillakrigföring som generalen planerar för att återta sitt land. Men det är den förstnämnda tematiken, rasismen och exilens förnedring, som känns mest intressant.

Spionmotivet för dock med sig att handlingen återges i form av den bekännelse som berättaren, när han slutligen tillfångatagits, tvingas avge. Detta utgör, liksom i många brevromaner eller ”found footage”-filmer, en ganska osannolik fiktiv premiss som läsaren helt enkelt får välja att acceptera.

Något annat som ligger lite i vägen för upplevelsen är en viss övertydlighet. Som för att verkligen inpränta sitt ärende att skriva mot de otaliga amerikanska skildringarna av kriget, har Nguyen tagit med en lång passage som återger en filminspelning där huvudpersonen ska vara rådgivare åt filmskaparen. Filmen ifråga är givetvis den typ av amerikansk krigsskildring som uppfyller alla tänkbara klichéer avseende heroiska amerikanska soldater och vietnamesiska biroller vars funktion är vara antingen primitivt grymma eller lika primitivt hjälplösa. Det är en effektiv tragikomisk framställning som skulle kunna utgöra en läsvärd novell i sin egen rätt, men den fyller inte riktigt någon funktion i romanens övergripande handling.

Den hade dessutom inte behövts, eftersom Sympatisören fungerar utmärkt som en motberättelse ändå, i kraft av att den lyfter fram individuella vietnamesiska öden och skriver fram sorgen över spillda liv och över en plats som i den västerländska kulturen reducerats till en slags allegori över elände och destruktivitet.