Är vi framme nu? Efter över trettio år minns jag fortfarande min lillebrors fråga.

Några timmar tidigare hade vi tagit farväl av mamma och pappa, farbror (som egentligen var pappas kusin) och morfar. Vi hade åkt lång väg från Teheran i farbrors beige Chevrolet Nova till en stad närmare gränsen. Det var där de skulle lämna över oss, barnen i tonåren, till främlingar som skulle föra oss över gränsen.

Jag minns fortfarande frågan, för jag minns fnittret från en av smugglarna när han försökte hålla sig för skratt. Vi var i ett mörkt öde landskap och jag minns att vi passerade järnvägsspår som av allt att döma inte hade använts på åratal.
– Inte än, svarade han.

Under de kommande fem dagarna, på vägen över gränsen, utan någon mat att äta och knappt något dricksvatten, tänkte jag många gånger på det skrattet.

Den 21 april i år är det exakt trettio år sedan jag kom till Sverige. Vi kom fram till slut och jag känner mig hemma här sedan länge. Men inte utan anledning blir jag då och då påmind om frågan.

Kom vi någonsin fram? För det har hänt mycket i världen under de här trettio åren.

Serien The handmaid’s tale handlar om ett USA där de ultrakonservativa tar över genom en statskupp. Kvinnor förlorar med ens alla sina rättigheter. Kvinnor i eliten får stanna hemma och sköta hemmet och barnen. Kan de inte få barn tilldelas mannen en handmaid, en av de kvinnor som tidigare har fått barn och som kidnappats av staten för att systematiskt våldtas av en man i eliten i famnen på hans fru.

Hbtq-personer uppfattas av staten som könsförrädare och hängs offentligt tillsammans med andra förrädare. Om de inte kan få barn.

Seriens huvudperson June Osborne döps till Offred, för mannen i huset heter Fred.

Intressant och skrämmande tyckte jag var att komma på mig själv med att uppfatta eliten i serien som ultrakonservativ, som jag skrev. Jag var helt inne i fiktionens värld och upptagen av karaktärerna. Polletten ramlade ner efter flera avsnitt, då jag plötsligt kopplade dem till verkliga livet och insåg att de var rena fascister.

Intressant är också att Margaret Atwood skrev boken redan 1985, men att berättelsen nu, med Trump som president i USA, får en aktualitet och blir till en av de mest populära serierna.

I Brasilien valdes nyligen en fascist till president, som lovar att strama åt hbtq-personernas rättigheter och industrialisera, läs skövla, Amazonas.
Hemma i Sverige föreslår en utredning att barn under 16 år i behov av en personlig assistent ska förlora rätten till en sådan. Och för att en regering ska kunna bildas kan ett så kallat arbetarparti ge efter, kompromissa om arbetsrätten och vilja införa marknadshyror.

Mångas liv vänds upp och ner från ena dagen till den andra – det är verkligheten som många maktlösa lever i.

Är vi framme nu? En sak som är säker är att vi inte längre kan ta några rättigheter för givna. Utopiernas tid är för länge sedan passerad.
Nu slåss vi mot dystopierna: fascismen blir mainstream, miljön fördärvas för profit, människor beskrivs som farsoter och murarna växer. Hög tid att kavla upp ärmarna?