DEBATT För tre och ett halvt år sedan fick jag en lillebror. När han kom till mina föräldrar var han aningen större än en ny lillebror vanligen är. Han var 18 år, Migrationsverket hävdade till och med att han var 19. Han log och slog ut med armarna för en kram när han såg mig och kallade mig ”my sweetie sister”. Men det kan också ha varit ”my Swedish sister”. Jag var inte så van vid hans engelska uttal då.
Min lillebror är vänlig och hjälpsam. Han ringer alltid och frågar hur vi har det, jag och min familj. I juni fick jag en dotter, och min lillebror blev extramorbror. Han ville så gärna komma och se henne när hon var nyfödd, men det gick tyvärr inte.
I november 2018 åkte han nämligen till Frankrike för att pröva sin asyl där. Han hade fått avslag i Sverige och drog efter att jag och hans svenska vänner stångat oss blodiga mot Migrationsverket med ansökan om verkställighetshinder. Vi hänvisade till hans suicidala hälsotillstånd, nya omständigheter i Afghanistan och den tillfälliga gymnasielagen. Vi fick nej på nej, men vi slutade aldrig kämpa.
Så han fick åka till Frankrike. Även om vi var ledsna och även om vi ville ha honom här. Vi kunde ha hjälpt honom ekonomiskt innan han etablerat sig på arbetsmarknaden. Vi kunde hjälpt honom med läxor. Men det blev Frankrike. Jag har obehindrat liftat hela vägen till Kroatiens kust, men min lillebror fick fly genom Europa i hemlighet. Så olika möjligheter har vi, jag och min lillebror.
Vi släppte inte kampen för honom nu heller. Min lillebror bad oss ge upp, han ville inte vara till besvär då han tyckte att han ”förstört våra liv”. Efter många långa samtal har jag till slut övertygat honom om att det inte är han som förstört något. Han flydde från ett krig. Att Sverige, till skillnad mot de flesta andra länder, förnekar det kriget kan omöjligt vara hans fel.
Jag ser på nyheterna att stödet för Sverigedemokraterna ökar. Jag ser många saker på tv, men inget som handlar om min vardag. För i min vardag, i kampen för min lillebror, ser jag korruption, dumdristig byråkrati och inkompetens på väldigt höga beslutspositioner. I ett land som jag älskar. Ett land som jag skryter om för mina vänner i utlandet. Ett land jag numera också tvivlar på och ett land jag inte känner igen. Sverige klagar på dålig integration, samtidigt som vi tydligen varken har ekonomi eller förberedelse nog för att ta emot människor. Åtminstone inte människor i nöd.
Sverigedemokraternas retorik försöker dela upp mig och min lillebror. Jag tillhör tydligen ”vi”, han tydligen ”dom”. Men en gång var ”vi” också flyktingar. Innan 1800-talet och senare folkhemmet var ”vi” flera folk med stora lokala skillnader. Än i dag är ”vi” olika, vi är ju individer. Jag och min afghanska lillebror delar väldigt många värderingar och åsikter. Jag känner större samhörighet med honom än med många så kallade svenskar. Men den nuvarande svenska migrationspolitiken försöker få mig att tro att det är fel att öppna sina armar för en främling. Att det är fel att visa omtanke. Att det är fel att vara nyfiken, att vilja växa och våga förändras. Att det är fel att erkänna att jag kan lära av andra och att min kultur inte är huggen i sten. Att jag är en världsmedborgare.
Nu är min lillebror tillbaka i Sverige. Frankrike gav honom inte asyl, men kunde inte heller utvisa honom till Afghanistan. Frankrike erkänner nämligen, i likhet med de flesta andra länder, att Afghanistan är i krig. Så dom skickade tillbaka honom hit, så får vi utvisa honom istället. Frankrike håller sitt rykte rent och Sveriges humanitära syn på människan har omvärlden redan börjat ge upp om.
Min lillebror skickades inte till Göteborg, där hans svenska familj bor, utan till Märsta. Där känner han ingen. Vi åkte upp och hälsade på. Det var som ett fängelse. Han får vara utomhus en timma om dagen. De låste omkring oss, flera dörrar, när vi gick in. Vi fick exakt 50 minuter, även om tårarna rann längs mina kinder när de tvingade oss att gå.
Min älskade nya lillebror. Han som flytt från bomber och dödshot. Han som förlorat en liten syster i Medelhavets djup. Honom spärrar vi in. ”Honom ska vi ta!” säger Sverige, och skickar honom och minst 50 andra till Afghanistan på tisdag. Afghanistan har vid upprepade tillfällen sagt att Sverige inte borde skicka människor dit, då situationen gör att de inte kan garantera de återvändandes säkerhet. Men Sverige skickar ändå.
I Afghanistan gör man sig redo för oroligheter i samband med valet som kommer snart. I Afghanistan förhandlar man med USA om sin framtid i vad som beskrivs som ett spel för gallerierna. I Afghanistan smider talibanerna planer för sitt nästa drag. Varje vecka smäller bomber och människor dör. De skadar sig inte lite grann och får vård på ett sjukhus dit familjen kan komma med blommor. De dör. Pappa, mamma, mormor, farfar, barn dör. Därför ville min lillebror fly. Därför vill jag att han ska stanna hos mig. Därför är mitt hjärta tungt av sorg.
