Sexköpslagen fyller tjugo år. Jag minns när den infördes, grannen som var socialsekreterare och jobbade med sexsäljare var jättepepp och det lät verkligen vettigt: den som tvingas försörja sig på att sälja sex ska gå fri, den som utnyttjar hen ska åka dit. Enkelt och bra.

Sen har det visat sig vara mer komplicerat än så. Det handlar till exempel inte alltid om att människor ”tvingas” försörja sig på sexhandel. Nu hör jag för mitt inre öra en liten kör av röster som säger att de inte tror på ”den lyckliga horan”. Jag vet inte exakt vad det betyder. Nej, jag antar att sexsäljare inte är lyckligare än folk är mest. En del av dem hatar säkert att sälja sex och vissa gör det under tvång. Några säger att det är helt okej och att de har valt det. Vem vore jag att säga emot dem?

Om lagstiftningen mot sexhandel fungerade som ett skydd för utsatta människor som säljer sex skulle den ändå kunna vara bra. Men så verkar det inte vara. Flera undersökningar pekar på att sexsäljare tar större risker, blir mer stigmatiserade och är mer utlämnade till sina kunder när det finns lagar mot sexhandel. Och FN:s världshälsoorganisation, WHO, FN:s organ mot hiv/aids, Unaids, Amnesty International och Human rights watch är för avkriminalisering av sexhandel – inte för att de vill tillvarata kundernas intressen utan utifrån ett människorättsperspektiv.

Ändå möttes RFSL av ett ramaskri när de i går meddelade att de tycker som WHO, Unaids, Amnesty International och de andra: sexhandel borde avkriminaliseras. För sexsäljarnas skull. De är kritiska till Tysklands och Hollands legaliseringsmodeller, där sexsäljarna måste uppfylla vissa krav för att få sälja sex. Istället vill de ha en avkriminalisering enligt en nyazeeländsk modell, ”vilket ger makten till den som har sex mot ersättning och möjliggör för sexarbetare att kunna arbeta under arbetsrättsliga villkor, att kunna arbeta tillsammans för stärkt säkerhet, att kunna organisera sig fackligt med mera”.

Vi borde ägna oss mindre åt ideologiserande ramaskrin. Istället bör vi lyssna på dem det gäller och på dem som har tagit reda på fakta – och det är vad RFSL har gjort. Det finns ingen vettig anledning till att staten ska bestämma när, hur och varför vuxna personer ska ha frivilligt sex. Vill vi hjälpa utsatta människor är det helt andra insatser som behövs.