Hjälper rutavdraget utsatta grupper in på arbetsmarknaden eller skapar det större klyftor? Enligt en ny rapport är det främst kvinnor födda i andra europeiska länder som drar nytta av rut-jobben, medan kvinnor med flyktingbakgrund sällan arbetar i branschen. En anledning kan vara de privata kundernas diskriminerande önskemål.

Den 1 juli höjdes taket för rutavdrag från 25 000 till 50 000 kronor, till följd av överenskommelsen mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna. Avdragets förespråkare framhåller gärna rut som ett sätt att motverka utanförskap, då det i egenskap av ett ”enkelt jobb” kan få in marginaliserade grupper på arbetsmarknaden. Kvinnor med flyktingbakgrund, som ofta hamnar i majoritetssamhällets periferi, är en sådan grupp. Nationalekonomen Johanna Rickne har undersökt i hur hög grad dessa kvinnor arbetar på företag som omfattas av rutsubventioner.

– Det är en viktig fråga eftersom den gruppen har väldigt långsam integration, säger hon till Syre.

Svårare att få jobb

Med flyktingbakgrund avses alla med ett eget uppehållstillstånd i någon av kategorierna som räknas som flyktingstatus, samt anhöriginvandrare till de som har sådana uppehållstillstånd. Kvinnor med flyktingbakgrund utgör 3,7 procent av Sveriges befolkning mellan 18 och 65 år. Det tar ungefär dubbelt så lång tid för dessa att hitta en anställning som det gör för män med flyktingbakgrund och utrikes födda kvinnor utan flyktingbakgrund. Rickne menar att rutavdraget har varit ”väldigt ineffektivt” i att integrera dessa kvinnor. Gruppen utgör ungefär tre procent av de sysselsatta i rutsubventionerade företag, vilket är snarlikt den privata sektorn som helhet. Det finns en annan grupp som verkligen har blivit hjälpt, visar rapporten.

– Kvinnor som är födda i Europa och som inte har flyktingbakgrund är starkt överrepresenterade i rutbranschen. Så det finns väldigt många utrikes födda i den branschen, men de har inte flyktingbakgrund, utan det kan vara folk som har flyttat hit för att jobba, säger Johanna Rickne.

Frågar inte om bakgrund

Malou Flourié är reklamationsansvarig på ett städföretag som hennes föräldrar startade för snart 30 år sedan. Hon kan inte säga hur många anställda de har som har flyktingbakgrund, eftersom de inte frågar om det när någon anställs, men vet att det finns några bland den stora andel som är utrikes födda.

Lela Giorgadze från Georgien har jobbat på företaget, som har sitt säte i Stockholmstrakten, i tre år. Hon kom till Sverige 2015 och sökte då politisk asyl, men efter att ha fått avslag riktade hon istället in sig på att få arbetstillstånd  Hon är utbildad ekonom och hade eget företag hemma i Tblisi, men språket är det största hindret för att kunna söka ett liknande arbete i Sverige. Hon trivs dock bra med det nuvarande jobbet och tycker att hon får tillfälle att utveckla språket ute hos sina kunder.

–  De anpassar sig till mina kunskaper, vi förstår varandra. Speciellt de lite äldre försöker prata med mig. Jag får även lite tips och råd för hur man ska gå vidare med den utbildning jag har, jag har fått höra av flera kunder att civilekonom är ett väldigt efterfrågat yrke.

Leder inte alltid till integration

Då rutavdraget tillämpas på privatkunder och alltså innebär städning eller liknande tjänster i människors hem, är det inte helt självskrivet att arbetet bidrar till integration då kontaktnätet ofta är begränsat. Enligt Malou Flourié beror integrationsportentialen mycket på vem kunden är.

– En ganska stor grupp är äldre och de brukar ju vara hemma. Så där vet jag att det är många som har en bra relation till sin kund och uppskattar att de är där. Men vi har återkommande after work här på kontoret för att jobba med språket, och det gör vi även på våra personalmöten. Och vi har alltid julfest och vårfest.

Johanna Rickne tror att det ändå finns bättre möjlighet till integration enligt det svenska upplägget jämfört med andra länder.

– Vissa länder, till exempel Spanien, ger rutavdrag till hushåll och då är det vanligt att hushållet anställer en person som bor hemma hos dem och städar. Vi har ett system där subventionen går till den som säljer tjänsten, med följden att man får en anställning i ett företag snarare än att bo och jobba i en familj. Utifrån det tror jag absolut att vårt system är mycket bättre; du har ändå en regelrätt anställning, du har kollegor, du träffar många olika kunder och kan på så sätt få information om utbildningar och jobb. Men frågan är om det är så mycket bättre än andra branscher.

Språngbräda vidare?

Att undersöka huruvida rutjobben fungerar som språngbräda till andra yrken försvåras av att det än så länge handlar om en i forskningssammanhang väldigt kort tidsperiod.

– Vi vet tyvärr väldigt lite om detta. Man skulle behöva följa de här individerna, och individer som ser ungefär likadana ut som inte kommit in den vägen, och se om det går att dra några slutsatser. Och den studien är inte gjord, konstaterar Anders Forslund, professor vid institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering.

Johanna Rickne tror, givet problemen med tidsaspekten, att karriärmöjligheterna är ungefär desamma som vid övrig lokalvård – där för övrigt dubbelt så många kvinnor med flyktingbakgrund arbetar.

– Sannolikheten att vara inskriven på högskola eller ha ett jobb i en annan bransch åren efter ett inträde i rutbranschen är ungefär lika stor som för folk som börjar i andra typer av lokalvård. Men det ser mycket sämre ut än om man jämför med till exempel restaurang. Eller hårvård, det är den bästa branschen om man är en kvinna med flyktingbakgrund. Den står verkligen ut som en integrationsskapande bransch.

Rasism och fördomar

Johanna Rickne har en teori om hur det kommer sig att så många fler kvinnor med flyktingbakgrund jobbar med lokalvård av till exempel fastigheter och kontorslokaler än istället för att städa i privatpersoners hem.

– Jobbet är väldigt snarlikt men beställaren är en annan. Sociologer har pratat om att det finns en preferenshierarki, där kunden föredrar att det kommer någon från Sverige eller Europa och städar. Den är lite mer obekväm med Afrika eller Mellanöstern. Det här gäller ju inte hundra procent, men det förekommer och då blir det mer rimligt för företagen att inte ha dessa anställda till att börja med.

Malou Flourié bekräftar att kunderna ger uttryck för alla tänkbara och otänkbara preferenser.

– Det är så pass vanligt att jag håller utbildningar i hur vi hanterar sådana kunder. Det vanligaste som folk brukar säga är att jag vill ha en svensk städare. Det brukar vi bemöta med vad menar du med svensk? Och där brukar folk faktiskt tänka till, ofta säger de nej, jag menar inte så, för mig är det viktigt att de pratar svenska. Och det kan man ju förstå, att man kan kommunicera med städaren. Men det finns ju de kunder som struntar i det och uppger preferenser gällande etnisk tillhörighet, kön, ålder, utseende, vi hör allt. Och ändrar de sig inte säger vi, nej, tyvärr, vi kan inte hjälpa dig.

Malou Flouriés pappa Jean-Paul Flourié säger att när de var nya var de mer benägna att ta alla kunder som visade intresse.

– Men när det blir mer och mer behöver man agera, och det är mycket lättare när man vet vad man ska säga. Och de flesta kunder ändrar sig, det kanske är 30 procent som vi får säga nej till.

Att bemöta diskriminering

Även för städarna finns en utbildning i hur man ska agera om kunden skulle uppträda diskrimerande.

– Det kan hända att kunderna inte talar om det här i telefon och så får den anställda en chock. Så vi försöker ge råd, och om situationen blir direkt hotfull så ska de gå därifrån, säger Malou Flourié.

Hon anser detta vara ett samhällsproblem som borde uppmärksammas mer.

– Jag var medveten om att problemet fanns, men jag blev förvånad över hur utbrett det är. Varje vecka ringer kunder och har diskriminerande preferenser. Jag hade den förutfattade meningen att det är mest äldre, och det har vi absolut, men jag har blivit förvånad över att det också är folk som är kanske 30, 40 år som har den synen.

Lela Giorgadze försäkrar att alla hennes kunder bemöter henne väl.

– Jag har aldrig stött på något problem, men jag vet att andra har det. Alla är snälla och trevliga, mina kunder är som en familj. Det här arbetet är väldigt enkelt, det är inte bara att städa som en maskin. Det känns mycket lättare när man blir uppskattad av kunderna.

Hon planerar att arbeta med städningen i tre eller fyra år till, och efter sommaren ska hon återuppta studier på SFI. Hon vill etablera sig i Sverige och högsta prioritet har boendesituationen och att återförenas med sonen som fortfarande är kvar i Georgien. Sedan kanske det blir aktuellt med ett jobb inom ekonomi för Lela Giorgadze, eller något annat.

– Jag har inte bestämt mig för vad jag ska jobba med. Konditori eller bageri vore mycket möjligt, det är det jag är duktig på och verkligen gillar. Det är drömmen.