DEBATT | Forskning visar att vi människor har en medfödd empati för andra. Barn skulle förfäras om de såg slakt av djur. Men ändå fortsätter köttet och andra djurprodukter att ätas i barnfamiljer och skolor runt om i vårt land. Varför ifrågasätter inte fler barn detta? Dels hålls den brutala sidan av djurhållningen dold för barnen så länge som möjligt. Men det beror också på en mycket medveten och påkostad kampanj från bondelobbyn. Den går ut på att från tidig ålder vagga in barnen i en tro att djuren gynnas av vårt utnyttjande av dem och att det är naturligt att djuren lever endast för vår skull.
Detta var något jag blev varse om vid ett besök på en mjölkgård i Sverige tillsammans med en småbarnsfamilj tidigare i år. Evenemanget kallades Öppen gård och var ett tillfälle för allmänheten att lära sig mer om det svenska jordbruket. Jag träffade bland annat flera kor som stod fastkedjade. De kunde inte ens vända sig om. På vägen ut erbjöds vi broschyren ”Mjölk! Inspiration till förskolan från Sveriges bönder” som är en del av kampanjen Bonden i skolan som drivs av LRF, Lantbrukarnas riksförbund.
På nionde sidan i broschyren finner vi rubriken ”Övningar att göra med barnen”. Under bilder på grisar, hönor, hästar och kor står det: ”Grisar föds upp för att bli mat. Vilka maträtter kan man göra av griskött?”, ”Hönor värper ett ägg om dagen./…/ Har barnen ätit ägg?” och ”I Sverige har vi antingen mjölkkor eller köttkor. Mjölkkor ger svensk mjölk. Vilka maträtter känner barnen till som vi får från svenska köttkor?” Vad är det gemensamma i dessa beskrivningar? Jo, allt handlar om hur vi människor ska använda djuren för våra behov och önskemål. Vi ska lära barnen att djuren är till för oss. Korna ger oss mjölk, grisarnas kroppar och hönornas ägg är till för oss att konsumera. Om djurens egna behov står inget. Tydligen är det viktigt att tidigt lära barnen att djuren endast har sitt existensberättigande i att tjäna människan. Annars skulle barnen kunna fråga: ”Mamma, varför dricker vi kalvens mjölk?” eller ”Varför får inte kalven vara med sin mamma?”
På en annan sida i broschyren läser vi sagan om Konelia. Bredvid en tecknad ko med ett stort leende och ett glas mjölk i handen står det: ”Hej alla barn. Jag heter Konelia och jag bor på bondgården. Vi kor är bra på att göra mjölk.”/…/” Min bonde heter Berit och det är hon som ger oss mat och ser till att vi har det bra.”/…/”Berit är snäll.” Sagan förtäljer inte att bonden Berit låser in Konelia dygnet runt i åtta till nio månader om året, ibland med kedjor om halsen. Att Konelia aldrig får lära känna sina barn eftersom de tas ifrån henne mer eller mindre direkt efter födseln. Inte heller att Berit skickar Konelia och hennes systrar för att bli dödade så fort de inte är lönsamma. Nej, så värst snäll verkar inte Berit vara mot djuren.”
Varför satsar bondelobbyn miljoner på att framställa utnyttjandet och dödandet av djur som något som gagnar djuren? Svaret är inte överraskande: Det handlar om pengar. Om barnen fick reda på vad som händer verklighetens Konelia, till exempel på slakteriet, skulle de ha svårt att hålla tillbaka tårarna. Därför måste de från tidig ålder lära sig att djurutnyttjandet är något naturligt och moraliskt oproblematiskt. Annars kanske barnens empati skulle vinna över köttnormen! Och vem ska då köpa mjölken, köttet och äggen?
Ska vi bli förvånade över att en lobbyorganisation för bönder skönmålar sin egen industri? Kanske inte. Bör vi okritiskt förmedla denna propaganda till våra barn? Nej. Det minsta vi kan göra är att presentera både argumenten för och argumenten mot att fortsätta att äta och använda oss av djur. Om nu LRF:s pr-material används i skolan så bör det vara lärarens ansvar att ge en mer komplett bild. Till exempel skulle hen kunna ta in texter eller videor från en djurrättsorganisation som pratar om djuren utifrån ett rättighetsperspektiv eller en etolog som lyfter djurens egna känslor och behov. Alltför länge har utnyttjandet och dödandet av djur fått stå oemotsagt i vår skola och i övriga samhället.
