”Du är viktigast i universum för mig”, sa en brasilianare i Istanbul fem minuter efter att vi hade mötts, jag reste mig skärrat och hon skyndade sig att förklara: det som finns framför näsan nu är det hon tillägnar sin helhjärtade fascination.

Samma attityd verkar ligga bakom den nybildade frigruppen Absurdum temporary arts nyskrivna The road we walk, baserad på intervjuer med personer som råkat hamna på Bergsgatan i Malmö. Vi lär känna Bergsgatan, på Bergsgatan, av Bergsgatan. ”En kärleksförklaring till Bergsgatan” kallar de detta sammelsurium av erfarenheter, och vad är kärlek om inte en laddad ursäkt till att snöa in sig i andras innersta, till Bergsgatan?

Tillsammans drar scenkonstnären Lisa Mårtensson, ljudkonstnären Lotta Fahlén och videokonstnären Manel Ruiz med oss på en existentiell bottentrålning av Bergsgatan, via dramatiserade djupintervjuer, falafelspäckade videokollage och ett rytmiskt gestaltande av tvivel, där frågor kring liv i allmänhet och kneg i synnerhet ställs med samma rastlösa förundran som om det de frågade om var det absurdaste/älskvärdaste i världen, något det alltmer framstår som …

Ytligt sett är begränsningen Bergsgatan, i botten syns inga gränser i föreställningens barnsligt gränslösa ifrågasättande av varat. Vad gör du på Bergsgatan, varför är du här, hur kontrasterar detta mot vad du ville göra, vad du trodde att du skulle göra? Identifierar du dig med ditt jobb – vad är ett jobb? Alla dessa falafelrullande filosofer som drömmer om fortbildning men gillar läget – aj. Skådespelarna Ulas Rimdey och Anna Kubista Löfman förkroppsligar detta glapp mellan varat och viljan: ingen av dem sysslar med scenkonst till vardags utan är insyltade i krogbranschen. Ändå är det ok, eller?

I Istanbul lärde jag mig även hur snabbt man kommer ut på djupet medelst helhjärtad fascination; ett returnerat ”where are you from” och envist lyssnande kan på några minuter lirka fram livsomvälvande diskussioner kring liv, litteratur och existens. Ett godisbutiksbiträde visade sig vara en före detta engelsklärare och litteraturvetare som flytt bombregnet i Damaskus, vars vänner arkebuserats, som nu undrade om människor någonsin kan förändras i grunden och sörjde över att ingen pallade prata med honom om det.

– Har någon gjort nåt snällt mot dig på Bergsgatan?

–  Njae.

Kanske skulle Bergsgatan bli snällare om alla åtminstone temporärt kunde intressera sig in absurdum för främlingar … När det gäller uppmärksamhet räknas kanske kvalitet snarare än kvantitet.

Men just när min förundran över Absurdum temporary arts begeistrade behov av att gå till botten med Bergsgatan når sitt klimax hörs Lisa Mårtenssons inspelade röst ifrågasätta hela föreställningen: varför är det ens intressant att göra alla dessa intervjuer?

Varmt och krasst. Efter att ha stirrat in i snurrande, vidöppna Fazerögon och gradvis hypnotiserats in i en hyperintresserad attityd gentemot Bergsgatan känns detta som om hon ifrågasätter meningen med livet. Ingen tillbakalutad verklighetsflykt på Bergsgatan ikväll, föreställningen i sig är bara ett av alla Bergsgatanrelaterade fenomen föreställningen utforskar; plötsligt lyser spotlighten upp ett offer för intervjuerna som råkar sitta i publiken och ansikten smygsnurras mot den temporära scen hans stol utgör när hans inspelade jobbsökarberättelse ljuder.

Drömmen om det roliga jobbet skymtar fram då och då i intervjuerna, men kanske är det ”roliga jobbet” en självmotsägelse? Studier visar att så fort vi gör något till ett ”jobb” blir det mindre roligt. Barn på dagis ritar mindre och slarvigare när man belönar dem med godsaker för varje nedklottrat papper, eftersom (be)löningen antyder att de inte ritar för sin egen skull. Varför betala någon för att göra något som hen ändå skulle ha gjort? Lönen blir ett kvitto på att man kringgått sin egen vilja. Ett drömjobb måste kanske vara obetalt för att fortsätta vara drömmigt …

Jag drömmer mig bort till min barndomsvän som blev nojig och spolade ner sin hamster Marijuana i toaletten, hur vi fastnar i våra hamsterhjul och accepterar att dö där, hamstrande mer eller mindre medvetna, humoristiska, stolta ursäkter … men väcks av ett hulkande skratt när publiken reagerar på hur en falafelrullande ekonomistudent finner ro i titeln ”falafelentreprenör”.

”Det är något vackert i själva accepterandet”, påstår någon. Nej, önsketänker jag. Accepterandet är vackert – stillsamt likt Manel Ruiz glimrande mikrokosmos som möter oss i början av föreställningen, betagande likt de avmätt stirrande Fazerögonen som likt Orwells Big brother glider runt i bakgrunden – men fängslande.

I slutet surras en glimrande girlang fast kring en stege toppad av en röd julstjärna. Symbolik? Acceptansen är en girlang och ambitionen en julstjärna vi inte når eftersom girlangen är i vägen och så stämningsbärande och belysande att vi inte nänns ta bort den; istället för att nyttja stegen spökar vi ut den till julgran, dansar runt den och nöjer oss med att sansat snegla på stjärnan i toppen. Jordade, out of the blue. Vad hände med YOLO?

”Botten i dig är botten också i andra”, sa Gunnar Ekelöf, ”har du sett Malmö har du sett världen” säger man när man sett botten av Bergsgatan reflekteras i sig själv på Bergsgatan – vips tycks båda uttryck visa samma grundtanke: det genomträngande fokus på fenomenet framför näsan som får något så hyperspecifikt som en försummad gata (dock med potential att bli Malmös Avenyn, enligt en av de intervjuade) att bli ett myllrande maskhål som vänligt men bestämt katapulterar oss in i varann och fängslande frågor kring varat och vi:et ackompanjerade av ”öh”-arpeggion och pizzafontäner, huller om buller. Det är konsten att vara temporärt närvarande in absurdum, en kväll här på Inkonst på Bergsgatan.

Absurdum temporary art • Manus och regi: Lisa Mårtensson • På scen: Ulas Rimdey, Anna Kubista Löfman • Ljudkonstnär: Lotta Fahlén (Loljud) • Videokonstnär: Manel Ruiz