Berättelsen om Abed är en resa från Bagdad till Luleå. Från explosioner, hot, mord och kaos till lugnets och byråkratins Sverige. En resa som pågått i nio år och som utmanat både Abeds och min syn på begreppen frihet, tolerans och rasism.

Tillsammans med Abed har jag lärt mig mycket om mitt eget land. Vi har mött empatiska byråkrater och tjänstemän. De har gett oss värdefulla råd och uppmuntran. Men vi har också träffat cyniska och räddhågade representanter för organisationer och institutioner som är till för att hjälpa människor in i samhället. Men som uppträtt tvärtemot. Bakslagen har varit fler än framgångarna. Hela tiden har det gällt att inte låta nederlagen skymma målet: att Abed ska få de sista fyra siffrorna i personnumret, nycklarna för att kunna börja ett fullvärdigt liv i Sverige.

Abdalsattar Alnjjar, Abed, är huvudperson i berättelsen. Han och medlemmarna i hans familj benämns med sina rätta namn. Abeds vänner som dyker upp och presenteras med förnamn heter i några fall något annat. Detta för att inte riskera att någon råkar illa ut eller förknippas med omständigheter de inte vill ska bli kända.

Myndighetspersoner av underordnad ställning, från till exempel arbetsförmedlingen och Migrationsverket, omnämns bara med sina förnamn. Chefer och beslutsfattare däremot får stå för vad de säger och skrivs med sina fullständiga namn.

Luleå, mars 2018
Tomas Bresky8

PASS PÅ VILLOVÄGAR

Han ställde undan Coca-Colaflaskan och tittade länge på mig. Så sa han att det var bäst att han åkte hem. »Du kan inte åka hem ensam nu«, försökte jag samtidigt som jag visste att när han bestämt sig fick det bli så.

Vi satt på ett café i köpcentret Smedjan i centrala Luleå. Vi brukade träffas där när han slutat skolan och jag skickat ett sms att något nytt hade hänt. Han frågade direkt om vi hade fått svar och jag nickade. »Då förstår jag vad de har sagt … eller hur?« En lång tystnad följde. Så redogjorde jag för Migrationsverkets svar på vår ansökan om uppehållstillstånd. För tredje gången på två år hade Abed fått avslag. Jag visade honom brevet.

Vi reste oss och lämnade caféet. Han boxade till mig på armen och sneddade över gatan mot busshållplatsen. Han såg ut som världens ensammaste tonåring och jag kände mig usel. Hade vi nu uttömt alla möjligheter? Kunde jag acceptera att 18-årige Abed från Bagdad skulle kastas ut ur landet, nu när han just avslutat skolan, nian, med bra betyg i alla ämnen? Nu när han hade sökt till gymnasiets omvårdnadsprogram och alla prognoser tydde på att han tillhörde den grupp ungdomar som arbetsmarknaden skulle slåss om de närmaste åren, de som sökte sig till äldrevården. Särskilt unga engagerade killar var högvilt för arbetsgivarna i vårdsektorn.

Bussen kom och han hoppade på, han såg precis ut som alla andra ungdomar, med jeansen nere på höften och bakvänd basebollkeps. Men han var inte som alla andra som var på väg hem. Han hade inget eget hem, inga föräldrar eller syskon som väntade. Bara ett inackorderingsrum hemma hos Berit, en bekant till mig som brukade hyra ut till studenter.

Min fru Gunilla arbetade 2009 med en pjäs för radioteatern, Flight 802 Bagdad, som handlade om en irakisk familj som skulle utvisas. Hassan, en flyktingvän från Irak, skulle spela pappan i familjen. Det fanns också en roll för en ung pojke. Gunilla frågade Hassan om han kände någon. Han tipsade om Abed som dagarna innan kommit till Luleå. Efter inspelningen kom hela gänget hem till oss. Vi åt middag och pratade. Jag visste att det var fotboll på tv och drog mig undan. Efter en stund kom Abed och satte sig bredvid mig i soffan. Vi förstod att vi hade något gemensamt och började prata fotboll. Han frågade vilket som var mitt favoritlag. Själv höll han på Real Madrid.

Jag frågade lite om hans bakgrund och vad han hoppades att tiden i Sverige skulle leda till. Han svarade att han några dagar tidigare fått ett utvisningsbeslut. Han berättade om flykten från Bagdad och hur han hamnade i Sverige. Insikten att den här unge pojken, sjutton år, ensam i världen, skulle skickas tillbaka till ett land och en stad där ingen väntade på honom – inga föräldrar, inga syskon, inga nära släktingar, bara hat, bomber och fientlighet – var tillräckligt för att jag skulle börja undersöka vad som kunde göras för att hjälpa honom.

Kanske väcktes något annat inom mig samtidigt. Jag vet att det faktum att min plats på jorden är här, i Sverige, hänger samman med att min farfar Meijer en gång, 1881, lämnade allt han hade i den lilla staden Jurbarkas i Litauen, på gränsen till Ryssland, tog sig till kusten och fick plats i en liten båt som landade vid Gotlands östkust. Han var då tjugo år. Efter perioden då hundratusentals svenskar lämnat landet för att ta sig till Amerika behövde Sverige varje arbetsför person. Meijer fick stanna och hamnade i Ekshärad i Värmland. Där startade han ett nytt liv. 
Det fanns alltså paralleller.

Abed hade bott i Luleå i två år och fyra månader den här dagen då vi sågs på caféet, den tjugoandra juni 2011, två dagar före midsommarafton. Den 30 juni var han kallad till ett återvändandesamtal hos Migrationsverket i Boden. Jag skulle följa med som god man, vilket jag inte var i juridisk mening, men jag hade blivit accepterad av Migrationsverket som kontaktombud för Abed.

Det var andra gången han och jag kallades. Första gången, ett drygt halvår tidigare, lyckades vi efter lite diskussion skjuta fram samtalet om återvändande, men nu, när han fått ännu ett avslag på en ansökan om verkställighetshinder, andades kallelsen klart besked: Nu var det definitivt. Mellan raderna kunde man ana polishämtning och transport till ett Förvar om han inte dök upp.

»Du ska inte tro att vi kan behandla Abed annorlunda bara för att du är journalist«, sa handläggaren på Migrationsverket i Boden när jag dagen innan ringde och ville flytta fram mötet en timma. Vi hade fått tid hos en politiker, kommunalrådet Karl Petersen, som hade lovat att lyssna på Abeds historia. »Det här ärendet har redan dragit ut alldeles för lång tid«, fortsatte handläggaren och lät precis som den ansvarstyngde statligt anställde tjänsteman han var.

Jag reagerade med återhållen ilska och ville förklara att jag inte såg Abeds kamp, som gällde hans framtid, hans liv, som ett »ärende«. Men jag höll igen. Ville inte riskera att han skulle bli ännu mer irriterad inför vårt möte.

Det var inte realistiskt att tro att mötet skulle leda till ytterligare ett uppskjutande av utvisningen och därmed var den väg som vi prövat tre gånger med nya argument och dokument stängd. Vi måste nu agera snabbt enligt plan B eller C, alternativ som vi skissat på om det som såg ut att hända skulle bli verklighet.

Vi hade fått tips om att det fanns en annan möjlighet, värd att pröva: Att försöka få ett arbete och därefter ansöka om arbetstillstånd.

Men för att detta skulle vara möjligt måste Abed få fram ett pass som bekräftade vem han är. Och något sådant hade han inte. Sitt första pass hade han tvingats lämna ifrån sig till den lastbilschaufför som körde honom till Sverige. Det var så typiskt, varje gång en strimma ljus visade sig dök det upp en rad nya hinder. Ett löfte var aldrig ett riktigt löfte, en möjlig utväg slutade alltid i en återvändsgränd. Tips som lett till att andra i Abeds situation hade fått ett andrum, var alltid överspelade när vi närmade oss. Att han trots alla motgångar ändå kämpade vidare gjorde att jag inte tillät mig deppa eller visa vad jag kände innerst inne; att det stundtals såg hopplöst ut.

Det enda påtagliga som syntes på Abed var att han börjat tappa håret. Läkarkompisar kunde bekräfta att det var en ganska vanlig konsekvens för den som levt länge under svår stress. Det positiva var att håret kunde komma tillbaka om hans levnadssituation förändrades. 
För Abed var varje dag en kamp. Håret som föll av blev en bekräftelse på hur illa det såg ut för honom, hur hans utsikter att få stanna blev allt sämre. Den kamp han förde kunde ingen utomstående se. Han gav intryck av att allt ändå skulle ordna sig. När jag verkligen lärde känna honom förstod jag att detta bara var en mask, ett skydd mot vad som pågick inom honom. Det var först långt senare han tillät sig att öppet inför mig och Gunilla visa sin oro och rädsla inför tanken att tvingas återvända.