Människan är anpassningsbar. Och saker som förändras gradvis har vi en tendens att anpassa oss till lättare. På gott och ont. Men plötsligt kan vi stå där med heldöda skogar och odrickbart vatten. Och undra: Hur kunde vi tro att smådutt med sådant som källsortering räckte, medan hela vårt sluttande plan blev till ett brant stup?

Panik och rädsla kan övergå i passivitet. ”Det spelar ingen roll vad jag gör, allt går ju ändå åt helvete.” Det läget är inte heller särskild konstruktivt. Den gamla dängan om liv och hopp är ändå ett alternativ, trots allt. Även om allt inte går att rädda.

Så hur kan vi då förhålla oss och vad kan vi göra? Precis som i vilken krissituation som helst behöver vi skaffa oss en relevant överblick. Nej, vi är många som varken har tid eller lust att plöja igenom tjocka forskningsrapporter på kanslispråk och akademikertugg. Och enbart förhoppning eller renodlad nattsvärta undanbedes.

Vem kan ge bakgrund, förklara hur saker hänger ihop och hur illa läget är – samtidigt som det känns inspirerande att läsa? Vem klarar av att ge en blandning av kunskap, hopp och nödvändig panik?

Jo, det kan den tidigare meteorologen och klimatföreläsaren Pär Holmgren, hedersdoktor i meteorologi på Uppsala universitetet och nu även nybliven EU-parlamentariker för Miljöpartiet. Han har skrivit boken Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt och lite till. Den kom ut på Ordfront förlag i slutet av april i år.

Det kommer att bli svårt för de stora gesternas klimatförnekare att debattera med honom. Men vad är då Pär Holmgrens recept? Till exempel det här:

Istället för att bara ”flytta om däckstolarna på Titanics förstaklassavdelning” behöver det bli totalstopp på sådant som oljeborrning, kolgruvedrift och skövling av regnskog. Att enkelspårigt fokusera på vad individen bör göra riskerar att bli som ett slags opium för folket. Vi behöver i mycket större utsträckning inse den avgörande betydelsen av politiska beslut. Och byta ut de politiker som inte levererar i klimatets namn.

Det ska bli intressant att följa hur Miljöpartiets nye man i Bryssel och Strasbourg arbetar med sitt manifest i praktiken. Och inte minst: hur partiet hanterar den tydliga ståndpunkten från sin parlamentariker. Den lämnar inte mycket till övers för vare sig kompromiss eller kohandel.