Vad vad betyder behöver vi sällan fundera på. Eller när, var eller hur. Men enär, evar och ehuru?
Huru är en äldre form av hur. I den historiska ordboken SAOB står huru som uppslagsord, inte hur. Men det finns med som variant, ”i synnerhet i talspråk”. Den delen av SAOB är från tidigt 1930-tal, så för ungefär 90 år sedan var alltså huru normalformen.
Från början kommer hur märkligt nog från var – en teori är att det är en dativform. Det låter inte riktigt klokt, men blir mer begripligt om man vet att var inte alltid har betytt ”på vilken plats”. Det kunde lika väl betyda vilken. Med en äldre grammatik, där prepositionen på styrde dativ och där ett frågeord kunde stå i dativ, kan man ha uttryckt ”på vilket sätt” så.
I alla fall är det en av de teorier som finns. Enligt den andra är ordet ”uppkommet ur ett icke påträffat hwarnwegh, hwarwegh, på vilket sätt (jfr isl. hvernug, av hvernveg, ävensom VÄG i bet.: sätt).” Alltså som det engelska ”in what way”.
Ehuru var en gång ett lite längre hur. ”Ehuru ock dermed vara månde” skrev någon 1752 och menade att det kunde vara hur som helst med den saken – hen hade rätt i alla fall. Däremot var det ingen som frågade någon ehuru den mådde. Inte av ointresse utan för att ehuru aldrig har kunnat inleda en direkt frågesats, som till exempel ”hur mår du”.
Det fanns också ett annat sätt att använda ehuru. I en reseberättelse från 1711 kunde man läsa att sedan de armeniska kvinnorna ”blifvit vane vid att gå med skylda ansikten, vilja de alldrig låta betaga sig den seden, ehuru ock Turkiska Kadierne åfta gånger bry dem därför”.
En kadi är en muslimsk juridisk ämbetsman, och de förebrådde alltså de kristna armeniska kvinnorna för att de dolde sina ansikten. ”Åfta gånger.”
I den här på så många plan intressanta meningen från 1700-talet betyder ehuru ock ungefär fastän, trots att. Även utan ock kunde man använda ehuru på det sättet, och det är i den formen ordet har överlevt. ”Man har i våra dagar velat förneka, att de grekisk-romerska myterna, ehuru ur sedlig synpunkt ofta värre än betänkliga, skulle verkat skadligt på de troende hedningarna” skrev en indignerad skribent 1895.
Enligt dagens ordböcker är ehuru ålderdomligt ehuru inte oanvändbart. Om man inte försöker inleda en fråga med det.
När är troligen en förkortning av ett äldre nordiskt hwen air, som betyder ”hur tidigt”. Än i dag heter när wanneer på holländska. På engelska har hwen i hwen air blivit when och på tyska wenn. Franska quand och de liknande orden på andra romanska språk kommer från samma rot som detta hwen, men språken har gått isär tidigare. Men när är alltså slutet på hwen + air – och arla, som ju betyder tidigt, kommer från samma air.
Enär, då? Det är ungefär som med ehuru. Det inledande e- ändrade egentligen inte ordets betydelse från början. I ett brev från tidigt 1700-talet ber brevskrivaren mottagaren att ”Helsa alla barnen … Gudh vett enehr papa kåmmer hem”. Gud vet enär pappa kommer hem. Man har också använt det i uttryck som ”enär som helst” och i betydelsen ”trots att”. Däremot kunde man inte fråga: ”Enär kommer pappa hem?”
Men den enda betydelse av enär som överlevde 1800-talet, och den som står i moderna ordböcker, är eftersom.
Evad och evar har jag nog bara sett i just SAOB och etymologiska ordböcker. De har haft betydelser som ”vad som helst”, ”oavsett vad” och ”var som helst” och ”oavsett var”. Så fråga inte evad klockan är. Svaret kan bli evad som helst.
