Ett felstavat ord i en text märks ofta ut med en *appostråf före ordet. Det tänker jag göra nu, för det här ska handla om stavfel och varför en del ord är så svåra att få rätt.

Från abonnera till överens

Ord som inte följer de vanliga reglerna för dubbelteckning i svenskan råkar ofta illa ut, som abonnera, aggressiv, kommitté, parallell och terrass. Konsonanter brukar dubbeltecknas i betonade stavelser med kort vokal, som i ord som petitess, intresse och uppenbar. Om man följer den regeln får man *abonera, *aggresiv, *komité, *paralell och *terass – vanliga felstavningar, allihop. Ofta blir det *abbonera och *komitté eller *kommité istället, kanske för att man ändå har en känsla av att något borde dubbeltecknas här. Men vad?

Vill man förstå varför orden stavas som de gör får man först konstatera att det är lånord vars stavning är påverkad av ursprungsspråken och sedan studera stavningsreglerna i dessa språk. Vill man bara stava rätt får man nöta in dem.

Ord som sällskap, samarbeta, noggrann, bedöma och hittills kan också få en konsonant för mycket eller för lite. Den som skriver *sälskap, *sammarbeta, *nogrann, *bedömma och *hitills följer den allmänna principen för stavning i svenskan, men tänker inte på att orden är sammansatta.

Sällskap skulle klara sig lika bra med ett l som älska och frälsa – det behöver inte vara två likadana konsonanter efter en kort vokal i en betonad stavelse. Det går bra med två olika. Men i säll behövs det två l, annars blir det ett vattenlevande däggdjur.

Samarbeta skulle stavas med två m, precis som samman och tumme, om det inte vore sammansatt av sam- och arbeta. Att säll har två l när sam- bara har ett m är en annan historia, som vi får ta en annan gång.

Aldrig och alltid är ett exempel på samma sak. När jag gick i skolan fick vi lära oss att ”aldrig stavas aldrig med två l och alltid stavas alltid med två l”, men det där kan man ju blanda ihop. Aldrig är släkt med ålder, alltid är sammansatt av all + tid, och det är därför det är ett l i det ena och två i det andra.

Bedöma skulle ha två m om det inte var det vanliga döma med ett tyskt prefix, be-, framför. Och hit + tills blir förstås hittills.

Överens är en lite underlig fågel. Jag har funderat över varför det så ofta blir *överrens – visserligen är det ett kort e i över, men inte en betonad stavelse. Nej, jag har ingen förklaring, men det ska i alla fall bara vara ett r.

Sur grädde med tak

Felstavad mat skulle kunna vara ett alldeles eget kapitel, delvis på grund av alla lånorden. Crème fraîche och caesarsallad, till exempel. Att fransk kräm heter crème har vi nog lärt oss, även om det är svårt att få dit accenten. Men fraîche? Först ett tak över i – cirkumflex – och sedan ett sje-ljud som inte stavas som vi är vana vid. Så många drar till med det engelska -sh – utrikiska som utrikiska.

Caesar är svårt för att ae är en så ovanlig kombination på svenska. Israel går bra, där hör man ju både a och e. Men caesar uttalas sesar på svenska. På latin sa man kajsar, och en del säger kajsarsallad. Att det annars blir *ceasarsallad har nog att göra med att man vet att det ska vara c i början och ett omotiverat a någonstans. Eftersom vi är så vana vid engelska känns -ea bättre än -ae. Men det här är latin, inte engelska.

I den historiska ordboken SAOB finns caesarsalladen inte med. Däremot hittade jag kejsarsallad, men den innehåller varken krutonger eller majonnäs, för det är ett annat ord för örtkryddan dragon.

Att det är så knepigt att stava till reggae beror också på det där -ae som inte hörs och som vi är så ovana vid. Man kanske skulle kunna försvenska stavningen till *reggi, men *reggea är i alla fall fel.

Fordra och fodra är två ord som ofta blandas ihop. Att kräva något och att sätta foder i ett plagg eller ge djuren mat är ju väldigt olika saker, men det första r:et i fordra gör inte mycket väsen av sig, och därför ramlar det lätt bort. Man kan tänka på foder om man tvekar: om ordet du ska skriva har med foder att göra ska det vara ett r, som i foder. Annars ska det vara två.

Intervju är ett sånt där ord som man får hålla tungan rätt i mun för att uttala rätt. Det är svårt att inte spetsa till u:et i slutet till ett v, och därför både säger och skriver väldigt många *interjuv eller *intervjuv. Jag säger antagligen *interjuv – men skriver intervju. SAOL skriver likadant.

Ett d för mycket

När någon skriver *andvända eller *andledning beror det inte på att den tror att det har med vändning eller ledning av änder att göra. Det är helt enkelt så att man lätt ”springer i förväg” i uttalet, man tänker sig d:et i vända och ledning och så kommer det ut en extra gång – även när man skriver.

*Frilandsjournalisten har också fått ett vilsekommet d i sig, trots att ingen talar om att *frilandsa eller associerar till frilandsodling. Det verkar väl bara ligga närmare till hands med land än lans. Men frilansjournalist heter det alltså.

Ord som låter lika

Att ord som lugna och tvungna tenderar att bli fel är rätt naturligt, men jag gissar att den som stavar fel till det ena stavar rätt till det andra. Den som skriver *tvugna stavar som om det inte var en böjningsform till tvungen, och den som skriver *lungna stavar som om det var en böjningsform till *lungen – ett ord som inte finns. Blir man tveksam är det ett bra tips att tänka på hur ordet stavas i singular.

Sett och sätt, bredden och brädden blandas ofta ihop eftersom de låter lika på de flesta dialekter. Ett sätt att hålla reda på dem är att tänka på att sett har att göra med se och att bredden har att göra med bred. Man fyller glaset till brädden, inte på bredden, och sätt har att göra med sätta, satt och sitta.

31 i topp

Vet du vilka ord som är vanligast att stava fel? Enligt Språkrådet är det abborre, abonnera, adress, affisch, aggressiv, bedöma, bransch, bröllop, choklad, cykel, diskussion, genre, kassett, kollision, kolossal, kommitté, lugna, låtsas, majonnäs, museet, museer, noggrant, ouppnåelig, parallell, pistasch, programmera, sant, terrass, tillfredsställande, tunt, tvungna.

Men här är de rättstavade. Annars hade det varit apostrof framför.