Trehundra år framåt i tiden förbereder sig mänskligheten för att fly från jorden. Olika företag styr samhället på entreprenad och de flesta bor i slutna, inglasade städer. Freddy är en av dem som lever utanför, hon driver ett slags värdshus och där hamnar Nisse, Ida och sjuåriga Harriet en kväll i december. De övernattar och Nisse och Freddy finner varandra. Läs nionde avsnittet av Xpan-projektet!
Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.
Det var okej att de hade kommit till framtiden istället för Narnia. Men den här framtiden var ju jättetråkig! Under natten hade det blåst upp till storm och Harriet fick inte ens upp dörren, så hon kunde inte gå ut. Inomhus var det mörkt, det satt plankor framför fönstren och en massa ställen var farliga att gå på. I köket kunde hon vara, men det hände inget där. Farmor kokade gröt, det stod en bunke med deg på en bänk och jäste och det brann en eld i spisen. Sen var det inte mer. Vad skulle framtiden se ut så här för?
På kvällen när de skulle gå och lägga sig hade Harriet vaknat och Nisse och hon hade pratat om att de var i framtiden. Han hade förklarat hur det fungerade – det här kanske bara var en av flera möjliga framtider. Det kanske fanns en där man bodde på ett tivoli och fick glass till frukost! Det var som olika strängar genom tiden, sa han. Inte som på en gitarr utan mer som olika linjer på tunnelbanan. Hon ville gärna veta mer om det, men Nisse syntes inte till.
– Han sover nog, sa Ida när hon frågade.
– Emoji då?
– Han jagar väl råttor.
– Och Freddy?
– Hon sover nog också. Har du tråkigt?
– Jaaa!
Ida hällde upp gröten i skålar och så satte de sig vid ett litet bord i köket. Harriet åt lite, helt utan entusiasm. Antingen skulle hon börja gråta eller också skulle hon bli förbannad, tänkte Ida. Hon var bra på att hålla humöret uppe så länge det hände något – men att ha långtråkigt tålde hon inte.
– Ska vi leka sten, sax och påse?
– Vi har gjort det!
– Ett skepp kommer lastat?
– Vi har gjort det. Jag vill åka hem, sa Harriet med darrande underläpp.
Ida ville stanna. Hon ville veta mer om mänsklighetens ”expansion i rymden”, om Xpan-städerna och om avhopparnas underjordiska liv. Hon ville fråga Freddy om klimatet – det var inget hon hade nämnt, men alla de där krigen måste ju handla om det. Miljoner människor som måste lämna sjunkande öar, uttorkade marker eller sönderbombade städer. Andra som tog sig rätten till den mark som fortfarande gick att använda, det sötvatten som ännu gick att dricka. Samhällen som rasade samman och flykten, nej, Xpansionen ut i rymden. I vilket fall som helst: de måste hem nu.
Nisse och Freddy kom till slut ut i köket, som insvepta i ett eget lyckligt universum. Harriet blängde på dem, Nisse var ju hennes kompis! Men Freddy plockade fram något som liknade en Ipad och visade Harriet några spel som hon hade spelat som liten. Pedagogiska spel för barn som levde i en satellit – i ett spel skulle man utföra olika uppgifter i tyngdlöst tillstånd, ett annat handlade om att mata larver. Och Harriet nappade för ögonblicket.
– Vad snällt, sa Ida. Men du. Egentligen vill jag gärna stanna, men vi borde åka hem. Kan vi det?
– Absolut. Ni kan väl komma när det är bättre väder, framåt våren kanske?
– Gärna! Men Harriet behöver komma hem nu.
– Jag fattar. Timebanditen är laddad, kom så ska jag visa hur man gör, sa Freddy.
– Jag kan! Men bara om den spelar den där melodin, sa Harriet.
– Man kan få den att börja spela, sa Freddy. Det finns en knapp.
Det fanns flera stycken. Det hela såg rätt mycket 80-tal ut, tänkte Ida. I alla fall, vad de skulle göra var att trycka på knappen och vänta tills Gymnopedie No 1 hördes genom den skrapiga högtalaren.
– Och sen vet jag! Sen pillar man upp den där luckan på sidan och sätter fingret på plattan och då börjar det surra! sa Harriet.
– Ja, och sen ska ni hamna i tiden ni kom ifrån. Om ni inte har petat på reglagen förstås. Kolla det, annars kan det hända konstiga saker.
– Vadå? sa Harriet och Ida unisont.
– Vet inte. Ante sa att han inte hade kollat än hur det blir om man liksom möter sig själv. Undvik det så länge. Sen gör ni likadant om ni vill tillbaka, men se upp lite. Om ni är på tredje våningen i ett hus som inte finns längre … ja, du fattar.
– Jävla tur att ni bor längst ner! sa Nisse.
Han skulle inte med, han hade andra planer, sa han. Bara över helgen.
– En sak till: om Timebanditen börjar låta utan att någon av er har satt igång den, då är det någon som öppnar transfern från Timebandit 2. Och förresten, om ni hittar honom … Äh, han ska nog stanna där han är just nu, när briggisarna letar efter honom. Men hälsa från mig och säg att jag saknar honom.
– Vad händer om de hittar honom?
– Vet inte. ”Vi vill bara prata lite med honom” sa de. Det kan betyda vad som helst.
– Okej … Är du tillbaka på jobbet måndag morgon, Nisse?
– Lovar!
Harriet var snabb på strömbrytaren och den spröda melodin började sippra fram. Ida började säga hej då, Harriet lirkade upp luckan till metallplattan som skulle ta dem tillbaka.
– Vänta … sa Freddy.
Men de hade redan fingrarna mot plattan och surrandet blev bara starkare.
